Torsdag 3 juli 2014. Grossglockner Hochalpenstrasse.

Tidig morgon för nu skulle det bära av till en av Österrikes måsten. Grossglocknervägen. 48 km serpentinvägar mellan Lienz i söder och Zell am See i norr. Eftersom det regnade en del igår kväll blev vi extra glada för den klarblå himmel som visade sig och som höll sig resten av dagen. Tipset från guideböcker var att åka tidigt för att slippa hamna i evighetslånga bilköer utmed vägen. 

Vägen slingrade sig verkligen upp och ner för bergen. Det kostar 34 euro för en dagsbiljett och det var värt varje cent. Vi hade ingen brådska, men trodde ändå inte att vi skulle vara ute i nästan åtta timmar! Utmed vägen fick vi ibland stanna till för antingen en fårskock på vägen eller cyklister som stretade uppför. Vi har ingen aning, men anar att det är en cyklists stora utmaning att ta sig uppför vägen för att se det högsta berget i Österrike. 

Första stoppet blev vid Kaiser-Franz-Kosefs-Höhe där man har en fantastisk utsikt över det högsta berget i landet, Grossglockner, 3798 meter över havet och glaciären Pasterze. 

På vägen från parkeringen till utsiktsplatsen kunde man titta över kanten ner på grässlänten där det ilade murmeldjur i olika färg och storlek. De såg ut som en korsning mellan marsvin, grävling och iller. Typ.

Så här års är det inte så mycket snö kvar på vägen. Tankarna på att bygga denna väg väcktes i början av tjugotalet och skulle attrahera välbärgade utländska turister. Landet hade då inte råd, nederlag från kriget, hyperinflation etc gjorde det omöjligt. Efter börschraschen 1929 satte arbetena igång som nödhjälpsarbete och vägen kunde öppnas 1935 efter oerhörda ansträngningar.

Här och var stod maskinerna som är beredda att ta hand om snömassorna. 

Sista stoppet, och det högsta, kallas Edelweiss-Spitze, och ligger på 2571 möh. Dit upp kommer man på en ännu smalare och slingrigare väg. Bussar är inte tillåtna. Efter moget (nåja) övervägande åkte vi upp. Där väntade en utsikt ut över cirka 30 bergstoppar som alla är högre än 3000 möh. En mäktig syn. 

Det var trångt på den minimala parkeringen på toppen. Ingen husvagn syntes till! Inte på hela vägen, faktiskt...

Beviset på att vi varit där! 

I slänterna högst upp utefter vägen växte små vita blommor. K vill gärna tro att det är Edelweiss, men osäkerheten är stor. 

Väl nere i dalen på norrsidan var klockan lagom att söka nattläger. Den utmärkta tyska Bordatlasen tipsade om en camping norr om Zell am See. Den fick det bli! En kall, delad weissbier under markisen innan matlagning satt fint efter en dag full av naturintryck. Vi har sett många vackra vägar tidigare, men den här hamnar väldigt högt i ligan.