Fredag 24 juli 2015. Wuppertals hängande spårvagnar.

Vi börjar nu inse att semestern lider mot sitt slut och obevekligt har vi en färjetid att passa i Grenå. Därför gäller det att komma lite längre norrut än vi egentligen önskar. Ett måste på denna resa var emellertid Wuppertal med dess hängande spårvagnar, schwebebahn. Den öppnades för trafik 1903 och är 13,3 km lång. Brist på bra gatumiljö för spårvagnar gjorde att man valde detta system. 

Spårvagnarna går mestadels utmed, och över, floden Wupper. Det ser ut som vagnarna svävar. Vi åkte till ändhållplatsen och tillbaka där vi hade parkerat Plåt-Tina. En tur på en halvtimme varje väg. Det gick fort och det var bara fyra till fem minuter mellan varje vagn. På stationerna gungade det. Automatisk korglutning i kurvorna. K blev till och med lite åksjuk. C bara njöt! 

Här ser man hur vagnen hänger över floden. Det var inte mycket vatten i den. Knappt att botten var täckt av vatten på sina ställen. 

Svårt att förstå lönsamheten i det här sättet att bygga. Men det var tydligen för att det var trångt i staden som man valde att bygga så här. En oerhörd stålkonstruktion och tätt mellan stöden som var fästade i stenmuren utmed floden. Undrar hur mycket stål, skruvar och muttrar som gått åt. 

En sträcka gick spårvagnen inne mellan husen. 

Vagnhallen på ändstationen och en "boggie" som vagnen hänger i.

Innan vi lämnade ändstationen i Vohwinkel och åkte tillbaka unnade vi oss en nyttig lunchmacka på tyskt grusbröd.

Efter spårvagnsturen insåg vi att vi måste dra oss norrut om det inte ska bli panikåkning på slutet. Cirka 40 mil till Flensburg. 

Så det var rakt ut på Autobahn för att mata mil. Det gick ganska bra det mesta, ibland blir det stau förstås men sedan släpper det igen. Det går inte att sitta och sova bakom ratten, det gäller att vara alert hela tiden. Ungefär vid Osnabrück var klockan lagom för att börja leta nattläger. Vi tittade i vår Bord Atlas (tjock katalog med ställplatser) efter nåt lämpligt ställe. Åkte och tittade på en som visade sig vara privat... Fortsatte leta medan tiden gick. Stannade vid en camping som redan vid infarten såg klurig och suspekt ut. Vi vände och körde därifrån. Ibland vet man bara med magkänslan att här ska vi inte bo. Nåväl, ett par kilometer till och vi fann en riktigt bra och fin camping utanför Dötlingen. Precis som igår verkar vi vara de enda camparna här. För övrigt är här bara långliggare. En svensk husbil tillhör nog inte det vanliga inslaget här, det är många som varit här och "tittat till" oss.