När vi vaknade på Skabram camping strax väster om Jokkmokk hade morgondimmorna inte lättat än. Vi hade som närmaste grannar tre kvinnor som tältade. I precis ett sådant tält vi hade innan husbilslivet började. Vi kände inte ett uns av vemod, däremot stor sympati och medlidande. Nej, vi vill nog inte återvända till tältandet under våra semestrar.
Vi tog vara på servicehusets alla möjligheter i morgonbestyren.
Vi fortsatte norrut och stannade vid Harsprångets torrlagda vattenfåra. Kraftverket togs i bruk 1951 och står idag för ca 1,5 % av landets elproduktion. Tänk om vi kunde ha besökt fallen innan dom tämjdes, vilken syn och vilket dån från vattenmassornas framfart det måste ha varit.
Nästa stopp gjordes i Porjus. Den kraftstationen är betydligt äldre och byggdes för att förse malmbanan Kiruna-Riksgränsen med ström för den elektriska driften 1915. Vi hade även tänkt besöka elkraftmuseet men det var tyvärr coronastängt.
Avstånden är långa men till slut kom vi fram till Gällivare. Först åkte vi upp på Dundret. Det är ett fjäll alldeles söder om staden. Hela berget är naturreservat men även avsatt för friluftsliv med vandrings- och skoterleder. K var här för drygt trettio år sedan och tittade på midnattssolen medan myggen kalasade på hennes kropp. På toppen av östsluttnigen slutar skidliften och C provsitter en av sofforna. Även ett gäng skygga renar gillade utsikten. Vi var nog bara femton meter ifrån dem utan att de brydde sig.
Här slutade K:s inlandsbaneresesa för drygt trettio år sedan.
Vi letade ett speciellt myggmotmedel i ett industriområde efter tips från turistbyrån. Inget napp, men vi fick se mängder av snöplogar. Man förbereder sig i norr. Här kommer inte snön som någon överraskning.
Denna vackra stenbro finns strax väster om Gällivare.
Den fina vägen mot Kiruna förbyttes plötsligt till ett dammigt vägbygge. Vi fick skumpa fram på eländigt grusunderlag.
Kiruna under förvandling. Malmkroppen sträcker sig under centrala staden och för att kunna bryta den måste bebyggelsen flytta. Alla inser behovet om staden skall överleva men samtidigt vill den som orsakar flytten inte vara med och betala alla kostnader. Men man är som siamesiska tvillingar, båda måste leva ihop och dör en så följer den andra med. Här kan vi se det gamla stadshuset och dess numera parkliknande plats. Och det nya. Det är tur att klocktornet i alla fall gick att rädda.
I det område som gränsar till det nya ingenmanslandet står en gammal malmvagn uppställd som minnesmärke över den tidigare transporttekniken. Nu är det storbäriga boggievagnar som ersatt denna trevliga från 1950. 🚐💨
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar