I morse vaknade vi upp till ett lite mulet Echternach, men solen lyckades bryta igenom och dagen såg ut att bli riktigt fin. Det var inte frost i natt, men nära nog för att värmepannan skulle behöva jobba ganska mycket.
Vi är fullt medvetna om att många i vår omgivning tycker att vi är aningen nördiga som ägnar oss åt geocaching. Så här kommer en bekräftelse på att det är en helt korrekt beskrivning. Q.E.D. (latin)
Inom geocaching går det alldeles utmärkt att nörda in sig på precis vad som helst. Statistikuppgifter är ganska vanligt och relativt enkelt att ha koll på. När det gäller statistik så ligger vi båda ganska bra till i listan av svenska geocachare som har loggat minst en cache i flest kommuner. Inte bara i Sverige, det är för enkelt, utan i världen. När vi närmade oss Luxemburg slog den lilla statistikjävulen klorna i oss och vi bestämde oss för att försöka logga en cache i varje kommun som vi passerade. Det gick ganska bra i går och vi fortsatte idag.
Denna jakt ledde oss bland annat till Vianden i östra delen av Luxemburg. Det var lite av ett deja vú att komma hit. Här var vi 2010 när vi gjorde vår allra första semesterresa med plåtis (Plåt-Tina 1.0) den sommaren. Då kom vi till Vianden och bodde ett par nätter på campingplatsen nere vid floden. Det var glödheta dagar, till och med nätterna var vansinnigt varma. Vi tog den gången den läskiga linbanan upp på berget till slottet. Sedan gick vi ner. Idag stod linbanan still och gatulivet var begränsat. Om bara ett par månader kommer det att vara helt annorlunda när turistsäsongen sätter fart på allvar.
I Hosingen såg vi detta krigsmonument. Ett något annorlunda sådant. Luxemburg förhöll sig neutralt under de båda världskrigen men blev ändå skådeplats för stridigheterna. Efter sig lämnade alla stridande länders militärer mängder med sprängämnen och ammunition i markerna. Efterlämnade granater och bomber skördade flest liv i landet under och efter krigen.
Detta knappt årsgamla minnesmärke hedrar de som arbetade med att desarmera och oskadliggöra den farliga materielen. Och de fortsätter att skörda liv. Senast 2019 då två desarmerare omkom när en artillerigranat från WWII exploderade.
En långnäbbad fågel som har fått sätta livet till. Bara fjädrar och skelett kvar.
Under dagen har vi åkt upp och ner i bergen. Nu är vi i kanten på bergskedjan Ardennerna, alldeles på gränsen in till Belgien. Här blir det nattparkering.
🚐💨🌻
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar