Söndag 16 mars 2025. Vilodagen som kom av sig.

Det är idag tretton veckor sedan vi lämnade hemlandet, söndagen den 15 december. Då var det kallt och mörkt. Blåsigt som bara den. Idag har det varit sol, blå himmel och friska vindar. Kyligt, men med vår i luften. 

Söndagar är ju som bekant kända som veckans vilodag. Så tänkte vi också och tog det lugnt med frukosten och morgonbestyren. Ända tills den ena bilen efter den andra började rulla in på den parkeringen där vi stod. Vi insåg att något var på gång och flydde fältet innan det var för sent och vi riskerade att bli instängda.

Dagen var vikt för en del praktiska bestyr. Vi behövde städa Plåt-Tina en aning, hur det än är så blir även en pytteliten husbil dammig och smutsig och behöver mockas ur då och då. Nummer två på att-göra-listan var att åka till en livsmedelsbutik. Både kylskåpet och skafferiet började eka oroväckande tomt och behövde fyllas på akut. Vi valde en Jumbo i utkanterna av Maastricht. Välsorterad och fin butik. Den här gången blev vi överraskade av den här lilla godingen som kom ångande i pastagången. Mysig, eller hur? Han blinkade och flörtade med alla som stod i hans väg. 

Nummer tre på att-göra-listan var att fylla och tömma Plåt-Tina. Mindre roligt, men ett nödvändigt göromål som måste till då och då. I Nederländerna är tillgången på dessa stationer inte så många som i till exempel Portugal eller Spanien så det gäller att passa på. 

Det var lunchtid så vi stannade kvar en stund för att fika och fundera på eftermiddagens begivenheter. C upptäckte att det fanns ett antal Challengecacher i närheten och vi bestämde oss för att ta en promenad. 

Fiske förbjudet!

Fiskespöt som bara fungerar i samband med geocaching plockades fram och vi gav oss iväg. Det skulle visa sig att det var en riktigt fin promenadslinga vi hamnat på och vi kom bara längre och längre bort från Plåt-Tina. Det var skönt att få lite sol i ansiktet och några steg och flera kilometer i benen. 

Det blommade försiktigt i diken och vägkanter med svalört och snödroppar. De känner vi igen hemifrån. Men blommande järnek är en mer sällsynt gäst i våra hemmatrakter.

I natt parkerar vi i Echt alldeles intill gränsen till Belgien. Vi bor granne med Julianakanalen som går parallellt med floden Maas. En och annan pråm har passerat, det är en mäktig syn.

Efter middagen fick vi oss en god pratstund med vännerna A och SE över FaceTime, det var ett kärt återseende. 

🚐💨🌻