Onsdag 19 juni 2024. Stora Sjöfallet.

I dag blev det mycket bilåkning igen. Stora Sjöfallet lockade. Från avtaget vid E 45 är det nio mil dit. Och nio mil tillbaks innan Plåt-Tina är på banan igen.

Som hämtat ur en turistbroschyr? Tårrajaure ligger rofylld om morgonen och en husbil skymtar mellan träden. Sedan verkligheten. En stor, öde asfaltplan. Här bodde vi i natt, med några husbilar till.
 

Vi kom iväg och gjorde ett stopp vid polcirkeln. Eller det vi tror är polcirkeln. Den flyttar sig ständigt med cirka femton meter om året. Men vi är inte så kinkiga, är den här någonstans så tar vi en selfie.

Efter nio mycket dryga mil och ha mött fyra bilar kom vi fram till Vietas och Stora Sjöfallet. Naturum Laponia ligger som ett vackert grått smycke vid vattnet. Ritat av ingen mindre än Gert Wingårdh och invigt 2014. Byggnaden kallas också Snöfälla. 

Det fanns mycket att läsa och informera sig om natur och livet i detta hårda klimat. Efter att ha fyllt på några kunskapsluckor satte vi oss i serveringen och åt rätter med rökt röding som huvudingrediens. Mycket gott.

Naturen är hänförande och det är inte undra på att många söker sig hit.

Stora Sjöfallet var en turismagnet på sin tid och en av anledningarna till att nationalparken bildades. När vattenkraftens utbyggnad pockade på att ta kraften ur fallet ändrades gränserna och fredningen gick om intet. Nu är det bara fyra ynka procent av vattenflödet kvar. Resterande 96 % går till datorhallar, elbilsladdning, kaffekokning eller något annat energislukande.

Till sist lite stenskravel som var i vägen när vi tog oss till en geogömma.

Dagens vägrenar.

Ingen fricamping i natt, det blev Gällivares camping som fick stå för värdskapet och bestå med en ordentlig dusch. Det var kö för att komma in och vi hamnade bakom en finländare.

🚐💨🌻