söndag 3 februari 2019

Onsdag 22 augusti 2018. Mer Bornholm - lite kultur och mycket sand.



Vi vaknade till ännu en solig dag som bjöd på sommarvärme redan tidigt på dan. Vi gick för att titta på den stora segelskutan som kom sent igår. Och där låg den vid kaj. En holländare vid namn Albert Johannes. Inget kvinnonamn här inte.



Lååångt där borta står Plåt-Tina. 



En trut som njuter av sensommarmorgonen. 



På väg förbi Hammershus kom vi förbi en hage med mängder av fina hästar. 



Det blev många kyrkobesök under dagen. Vi började med Rut.



Brogårdsstenen. Den är Bornholms största runsten och inskriptionen lyder "Svenger lod denne sten rejse efter Toste, sin far, og efter Alflak, sin bror, og efter sin mor og efter sin søster."



Inne i Ny kirke, en av rundkyrkorna.





Och så Aakirkeby. Där inne övade dessa två grabbar inför en konsert.



De Bornholmske Jernbaner är ett minne blott sånär som på detta museum i Nexø.



Riktiga edmondsonska biljetter ska det vara.







Inne i muséet hade man klämt in så mycket man kunde få in. Och det verkade vara allt man lyckats ta tillvara. När den sista banan lades ner 1968 skrotades allt. En originalvagn hade räddats tidigare. Till det finns en nybyggd replik och en svensk personvagn. Ett ånglok byggs delvis nytt.



K drömmer sig fram i tiden när hon kan åka museitåg på Bornholm.



Staffage i godsvagn.



C studerar svensk vagn från KURJ.



Vi fortsatte ner mot Dueodde. Under kriget startade tyskarna bygget av ett kustartilleribatteri. Det skulle spärra av Östersjön.



Det är enorma dimensioner. Kanonerna hade en kaliber på 38 cm och vägde 110 ton. Räckvidden var 42 km vilket räckte för att nå till Sverige. Bygget stoppades innan färdigställande av de fyra batterierna och inte en provskott sköts.



Nu ligger betongen som ett hemskt minne över krigets vansinne.



Längst ner på Bornholm ligger Dueodde, en milslång sandstrand med mycket finkornig sand. Det sägs att den har använts i t ex timglas. 

När vi kom mötte vi alla som gick hem från badet, ett aldrig sinande lämmeltåg. Man kan fundera på hur många stranden ryms under högsäsong. 



Långt därborta syns toppen på den ”nya” fyren. 



En geogömma i form av en kyrka mitt ute bland sanddynerna. 



I natt bor vi i Listed hamn. En ensam kajakpaddlare glider förbi oss och ett svanpar. 



Nu är det godnatt! 🚙💨



lördag 5 januari 2019

Lördag 5 januari 2018. Bye bye Portugal!

Det är dags att resa hemåt. Idag kan vi se fram emot en evighetslång hemresa med ett fem timmar långt uppehåll på Frankfurts flygplats. Hemma väntar flera månader med kyla och mörker innan det blir en ny vår. Jippi. Nä, hem vill vi inte. 

Portugal har med den här resan fått en särskild plats i våra resehjärtan. Tidigare har vi på fastlandet bara besökt Lissabon. Nu har vi rest runt i södra delen av landet och fått se delar av det ”riktiga” och ”äkta” Portugal. Det är ett varierat och mycket vackert land med oerhört sympatiska, trevliga och hjälpsamma människor. Vi kommer tillbaka, den saken är redan klar! 



Vi fick nästan hänga på låset till frukosten eftersom vi inte fick vi för sena iväg till flygplatsen. 

Den sista Pastel de Nata för denna gången. 



Och den sista färskpressade apelsinjuicen. 



Och definitivt de sista glasen med portugisiskt bubbel till frukost. Det har varit synnerligen lätt att lägga till den (o)vanan. 



Vi tackade vänligt men bestämt nej till hotellets erbjudande att skaffa fram en bil med privat chaufför. Tunnelbana är mer vårt rätta element. 



Trots lördag i ganska tidig timme var det många ute och rörde på sig. 



Ute vid Lissabon-Portelas flygplats passade vi på att insupa lite frisk luft från blå himmel. 



Bye bye Portugal, vi ses snart igen! ✈️🚙💨


Fredag 4 januari 2018. Monument i Belem.





Dagen började som vanligt med frukost på hotellet. Fullt habil men lite påfrestande när personalen ska fylla på kaffe, plocka på bordet etc. Vi tycker det är mycket trevligare att frukostera i egen takt. 







Vi bor bara ett par kvarter från den västra stationen vid Teijo så det var en kort promenad dit. Målet var Belém några stopp västerut.





Gott om plats i de breda vagnarna. C är lycklig som får åka tåg igen. 



25 aprilbron och Santuário de Cristo Rei på berget bakom.
Bron invigdes 1966 och hette Salazarbron efter diktatorn. Nejlikerevolutionen 1974 ändrade på det till det nuvarande namnet. Bron är 2277 meter lång och hängspannet är 1013 meter.

Kristusstatyn är inspirerad av den liknande i Rio de Janeiro och invigdes 1959. Det tog lång tid från ax till limpa. Nån kardinal hade sett statyn i Rio på trettiotalet och vurmade för en sådan i Lissabon. Bygget startade officiellt 1941 som en tillbedjan för att hålla Portugal utanför världskriget. Och det funkade. Första grundstenen lades 1949 och tio år senare var det klart.









Vi klev av vid hållplatsen i Belém och knallade ner till vattnet. Efter en stund kom vi fram till Upptäckarnas monument. Sen saxar vi i Wikipedia:

Minnesprojektet utformades 1939 av den portugisiske arkitekten José Ângelo Cottinelli Telmo och skulptören Leopoldo de Almeida, som ett tillfälligt landmärke under den världsutställning som ägde rum i staden 1940. Då firade Portugal 800 år sedan landets bildande och 300 år sedan befrielsen från Spanien. Monumentet representerade en romantiserad version av det portugisiska utforskandet, ett idylliserande som var typiskt för António de Oliveira Salazars Estado Novo-regim.

Det konstruerades ursprungligen som en provisorisk installation på torget Praça do Império och som del av en stadsförnyelse. 1943 revs dock den ursprungliga konstruktionen, tillsammans med andra tillfälliga byggen från världsutställningen.

Permanent monumentRedigera

1958 beslöts att resa ett permanent minnesmärke. Detta stod färdigt 1960, med skulpturer på 33 av de som deltog i Portugals utforskande av fjärran länder.






Vid monumentet fans en geogömma. Och mängder av mugglare. C krälade runt en jordglob där gömman fanns utan att hitta den. En gatumusikant spelade och plötsligt kom det ett ”it’s behind you” som inte passade in i sångtexten. Han fick till slut ge oss ganska tydliga vinkar i sångerna innan K plockade fram den. Kul snubbe som nog sett många cachare på platsen.



En sorts replik på flygplanet som gjorde första flygningen till Rio de Janeiro. Det gjorde man 1922 och det gick åt tre flygplan och flera månader att komma fram.



Till slut kom vi fram till Belémtornet. Wikipedia igen:
Tornet uppfördes under tidigt 1500-tal i manuelinsk eller portugisisk sengotisk stil, för att högtidlighålla Vasco da Gamas expedition. Denna eleganta försvarsanläggning har blivit en symbol för staden, ett minnesmärke över Portugals makt under tiden för de stora upptäcktsfärderna. Tillsammans med det närbelägna Hieronymusklostret, utsågs tornet 1983 till ett världsarv av Unesco.



Streetart.



Wikipedia tröttnar aldrig.
Mosteiro dos Jerónimos eller Hieronymusklostret är ett världsarv som ligger vid floden Tajos mynning i stadsdelen Belém i Lissabon. Klostret uppfördes ca 1502-72 på uppdrag av kung Manuel I och är tillsammans med det närbelägna fästningstornet Torre de Belém ett av de förnämsta exemplen på den rikt utsmyckade emanuelstilen. Klostret grundades för att fira Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien och bekostades av de rikedomar som fördes hem från Fjärran Östern. Diogo Boitac var den förste arkitekten och han efterträddes av João de Castilho. I den stora jordbävningen 1755 förstördes klosterflygeln. I kyrkan ligger kung Manuel I, hans drottning Dona Maria, upptäcktsresanden Vasco da Gama och skalden Luís de Camões begravna.





Sen tog vi tåget tillbaka och klev ut från den vackra stationsbyggnaden.





Dagens gratisglass.





Väster om Cais do Sodréstationen har tidigare varit hamn och industriområden. Detta ändrar sig numera även om en del av de tidigare verksamheterna fortfarande finns kvar. Vi kom förbi ett varv och C som gammal grovplåtslagare från Götaverken blev nostalgisk.





Solen går ner även över Lissabon.



Rua Nova do Carvalho var tidigare en del av stadens Red light district. Förändringens vindar har svept och nu är det barer och klubbar som tagit över.









Med sjunkande blodsocker kunde vi inte hitta något lämpligt matställe utan vi kom tillbaks till Solar de Kadete. Nu blev det bl a grillade sardiner. Osten slukades som vänt tillsammans med sardinpaté innan förrätten.









Sista julstämningen insöps på kvällen. Vi fick veta att all julbelysning släcks ner i morgon. 



C har kört tåg i fyrtio år men aldrig spårvagn. Här får han chansen.  🚙💨