söndag 14 oktober 2018

Lördag 13 oktober 2018. Venedig och tillbaka där vi började.

Ingen resa saknar slut. Vi återvände till Venedig alldeles i soluppgången. Vädret var nu mycket bättre än för en vecka sedan.



Morgonrusningen har inte satt in än.



Vi närmar oss Chiesa di San Giorgio Maggiore.



Rio del Ponte Lungo på ön Giudecca.



Det var inte bara att stövla av när båten kommit till kaj. Passagerarna indelades i grupper och fick debarkera i ordning. Vi tillhörde de första att komma av eftersom vi hade transfer till flygplatsen. Här väntas det tålmodigt i Lounge Pigalle.



Nu har vi trampat MSC Poesias däck för sista gången.
Resan har varit givande med de intressanta strandhuggen.

Båten däremot får inte godkänt. Vi har kryssat ett par gånger tidigare, då med amerikanska rederier. Där har allt flutit på med stor effektivitet. Kanske är det en kulturskillnad hos den italienska ledningen som gör att det inte kändes välkomnande på den här resan. Märkliga rutiner som inte hade någon betydelse. Ibland eländigt organiserat när många passagerare skulle styras åt rätt håll. Allt för många verkade vara ganska ointresserade av sitt jobb. Och dom där små detaljerna som skaver verkade man strunta i. Och så lite bondfångeri på slutet. 

Nej, MSC Cruises, vi kommer inte tillbaka och råder eventuella resenärer av bloggen att fundera en extra gång vid val av kryssningsbolag. Kanske hade vi otur, kanske hade rederiet det. Men lägger man som vi en stor del av vår resebudget på ett bräde måste man få bättre utdelning.

Vi säger hej då och på återseende till 🇮🇹🇬🇷🇦🇱🇭🇷  🚢💨

Fredag 12 oktober 2018. Sista stoppen på resan - Dubrovnik i Kroatien.



Dagarna går fort och plötsligt är det dags för sista stoppet på resan. Dubrovnik i Kroatien. Båten lade till ca 4 kilometer utanför centrum.



Kroatiens flagga.



Rederiet erbjöd bussar in till centrum. Vi funderade ett tag på att promenera in men valde ändå att åka buss. Och det var tur det. Det var långt och slingrande med mycket trafik.



Vi släpptes av utanför muren in till den gamla stadskärnan. Sedan 1979 är den historiska delen av staden uppförd på UNESCO:s världsarvslista.



Husen ligger tätt med många trappor upp och ner. Och så alla de trånga gränderna som finns överallt.



Överallt längs gatorna hänger samma sorts lampor.



Ett av alla små torg inne i Dubrovnik.



Fullt med turister på gatorna. Det skulle vara kul att återvända på egen hand någon gång när staden inte är invaderad av kryssningsresenärer.



Byggnad med fina detaljer. Det här är ett museum, vi gick inte in den här gången.





Överallt ligger husen tätt, tätt.



Den gamla historiska stadsdelen ligger innanför en ringmur som är helt intakt. På sina ställen är den 6 meter tjock. För den hugade är det möjligt att klättra upp och gå runt hela staden. Det gjorde vi så klart, man kan inte besöka Dubrovnik utan ett besök på muren! Eftersom det är stadens huvudattraktion kostar det en slant, 150 kuna per person.



Upp på muren. Nu har vi två kilometer mur framför oss innan vi är tillbaka vid utgångspunkten.



Utsikten uppifrån muren var förstås magnifik.



Utsikt mot fort Lovrijenac.





En servering med det allra bästa läget. På lagom avstånd fanns vattenhål för törstiga och svettiga vandrare. Vi hoppade över, men klev också av muren efter ungefär halva sträckan, det tyckte vi räckte bra.



Ett fint segelfartyg fick vi se när det for förbi i god fart.



Efter några timmar i trånga varma gränder satt det fint med varsin lokal öl. Här ville man ogärna ha eurosedlar. Det var antingen kontanter i den lokala valutan, kuna, eller kreditkort som gällde.



Kallt och gott!



Det lokala livet pågår alldeles intill oss.



Vi lämnar Dubrovnik, men säger på återseende. Staden gav mersmak.



Två fyrar, det är nog den minsta som är i gång.



Balkongselfie.



Sista solnedgången på den här resan. 





De sista drinkarna slinker lätt ner i strupen. Precis som de andra under veckan. Dryckespaket ingick vid bokningen och vi gjorde vårt bästa för att de skulle gå back på oss. 🥂🍸🚢💨🇭🇷

Torsdag 11 oktober 2018. Saranda i södra Albanien.

Albanien har seglat upp på turisthimlen efter att järnridån fallit. Vi fick en liten glimt av landet i Saranda, en smådåsig ort vid havet strax norr om gränsen till Grekland. Hur det var här på Enver Hoxhas tid vet vi föga om.









Solen stod redan högt på himlen när MSC Poesia kastade ankar på redden. Ett ”tall ship” seglade förbi oss.









Det finns ingen kaj att angöra utan vi passagerare bussades med livbåtar i land. 



Landets flagga har en svart dubbelhövdad örn på röd botten.



Staden kunde varit vilken turistort som helst vid medelhavet. Det fanns dock rätt många avstannade byggen upp efter bergssidorna. Tomma betongskelett som väntade på färdigställande.





Vi gjorde inga större djupdykningar inåt land utan höll oss inom synhåll för vattnet. Strandpromenaden kantades av mångelmarknad.



Naturligtvis måste vi geocacha i Albanien. Kruxet var att det inte var riktigt säkert att vi kunde komma åt de två gömmor som fanns i staden. Så vi ordnade ett event. Borta vid monumentet över Hasan Tahsini.



Det var varmt för årstiden, vi gissar på runt 25 grader.
Några som tog chansen och solbadade, färre som tog ett dopp i havet. För kallt?











Tillbaka ombord fick vi njuta av en fantastisk solnedgång över havet. 🚢💨🇦🇱