lördag 5 januari 2019

Lördag 5 januari 2018. Bye bye Portugal!

Det är dags att resa hemåt. Idag kan vi se fram emot en evighetslång hemresa med ett fem timmar långt uppehåll på Frankfurts flygplats. Hemma väntar flera månader med kyla och mörker innan det blir en ny vår. Jippi. Nä, hem vill vi inte. 

Portugal har med den här resan fått en särskild plats i våra resehjärtan. Tidigare har vi på fastlandet bara besökt Lissabon. Nu har vi rest runt i södra delen av landet och fått se delar av det ”riktiga” och ”äkta” Portugal. Det är ett varierat och mycket vackert land med oerhört sympatiska, trevliga och hjälpsamma människor. Vi kommer tillbaka, den saken är redan klar! 



Vi fick nästan hänga på låset till frukosten eftersom vi inte fick vi för sena iväg till flygplatsen. 

Den sista Pastel de Nata för denna gången. 



Och den sista färskpressade apelsinjuicen. 



Och definitivt de sista glasen med portugisiskt bubbel till frukost. Det har varit synnerligen lätt att lägga till den (o)vanan. 



Vi tackade vänligt men bestämt nej till hotellets erbjudande att skaffa fram en bil med privat chaufför. Tunnelbana är mer vårt rätta element. 



Trots lördag i ganska tidig timme var det många ute och rörde på sig. 



Ute vid Lissabon-Portelas flygplats passade vi på att insupa lite frisk luft från blå himmel. 



Bye bye Portugal, vi ses snart igen! ✈️🚙💨


Fredag 4 januari 2018. Monument i Belem.





Dagen började som vanligt med frukost på hotellet. Fullt habil men lite påfrestande när personalen ska fylla på kaffe, plocka på bordet etc. Vi tycker det är mycket trevligare att frukostera i egen takt. 







Vi bor bara ett par kvarter från den västra stationen vid Teijo så det var en kort promenad dit. Målet var Belém några stopp västerut.





Gott om plats i de breda vagnarna. C är lycklig som får åka tåg igen. 



25 aprilbron och Santuário de Cristo Rei på berget bakom.
Bron invigdes 1966 och hette Salazarbron efter diktatorn. Nejlikerevolutionen 1974 ändrade på det till det nuvarande namnet. Bron är 2277 meter lång och hängspannet är 1013 meter.

Kristusstatyn är inspirerad av den liknande i Rio de Janeiro och invigdes 1959. Det tog lång tid från ax till limpa. Nån kardinal hade sett statyn i Rio på trettiotalet och vurmade för en sådan i Lissabon. Bygget startade officiellt 1941 som en tillbedjan för att hålla Portugal utanför världskriget. Och det funkade. Första grundstenen lades 1949 och tio år senare var det klart.









Vi klev av vid hållplatsen i Belém och knallade ner till vattnet. Efter en stund kom vi fram till Upptäckarnas monument. Sen saxar vi i Wikipedia:

Minnesprojektet utformades 1939 av den portugisiske arkitekten José Ângelo Cottinelli Telmo och skulptören Leopoldo de Almeida, som ett tillfälligt landmärke under den världsutställning som ägde rum i staden 1940. Då firade Portugal 800 år sedan landets bildande och 300 år sedan befrielsen från Spanien. Monumentet representerade en romantiserad version av det portugisiska utforskandet, ett idylliserande som var typiskt för António de Oliveira Salazars Estado Novo-regim.

Det konstruerades ursprungligen som en provisorisk installation på torget Praça do Império och som del av en stadsförnyelse. 1943 revs dock den ursprungliga konstruktionen, tillsammans med andra tillfälliga byggen från världsutställningen.

Permanent monumentRedigera

1958 beslöts att resa ett permanent minnesmärke. Detta stod färdigt 1960, med skulpturer på 33 av de som deltog i Portugals utforskande av fjärran länder.






Vid monumentet fans en geogömma. Och mängder av mugglare. C krälade runt en jordglob där gömman fanns utan att hitta den. En gatumusikant spelade och plötsligt kom det ett ”it’s behind you” som inte passade in i sångtexten. Han fick till slut ge oss ganska tydliga vinkar i sångerna innan K plockade fram den. Kul snubbe som nog sett många cachare på platsen.



En sorts replik på flygplanet som gjorde första flygningen till Rio de Janeiro. Det gjorde man 1922 och det gick åt tre flygplan och flera månader att komma fram.



Till slut kom vi fram till Belémtornet. Wikipedia igen:
Tornet uppfördes under tidigt 1500-tal i manuelinsk eller portugisisk sengotisk stil, för att högtidlighålla Vasco da Gamas expedition. Denna eleganta försvarsanläggning har blivit en symbol för staden, ett minnesmärke över Portugals makt under tiden för de stora upptäcktsfärderna. Tillsammans med det närbelägna Hieronymusklostret, utsågs tornet 1983 till ett världsarv av Unesco.



Streetart.



Wikipedia tröttnar aldrig.
Mosteiro dos Jerónimos eller Hieronymusklostret är ett världsarv som ligger vid floden Tajos mynning i stadsdelen Belém i Lissabon. Klostret uppfördes ca 1502-72 på uppdrag av kung Manuel I och är tillsammans med det närbelägna fästningstornet Torre de Belém ett av de förnämsta exemplen på den rikt utsmyckade emanuelstilen. Klostret grundades för att fira Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien och bekostades av de rikedomar som fördes hem från Fjärran Östern. Diogo Boitac var den förste arkitekten och han efterträddes av João de Castilho. I den stora jordbävningen 1755 förstördes klosterflygeln. I kyrkan ligger kung Manuel I, hans drottning Dona Maria, upptäcktsresanden Vasco da Gama och skalden Luís de Camões begravna.





Sen tog vi tåget tillbaka och klev ut från den vackra stationsbyggnaden.





Dagens gratisglass.





Väster om Cais do Sodréstationen har tidigare varit hamn och industriområden. Detta ändrar sig numera även om en del av de tidigare verksamheterna fortfarande finns kvar. Vi kom förbi ett varv och C som gammal grovplåtslagare från Götaverken blev nostalgisk.





Solen går ner även över Lissabon.



Rua Nova do Carvalho var tidigare en del av stadens Red light district. Förändringens vindar har svept och nu är det barer och klubbar som tagit över.









Med sjunkande blodsocker kunde vi inte hitta något lämpligt matställe utan vi kom tillbaks till Solar de Kadete. Nu blev det bl a grillade sardiner. Osten slukades som vänt tillsammans med sardinpaté innan förrätten.









Sista julstämningen insöps på kvällen. Vi fick veta att all julbelysning släcks ner i morgon. 



C har kört tåg i fyrtio år men aldrig spårvagn. Här får han chansen.  🚙💨





torsdag 3 januari 2019

Torsdag 3 Januari 2019. Vandring i Lissabon.



Vi tog en långpromenad i stan och alla dess backar.



Här är stadens näst äldsta bokhandel som vi besökte dagen innan.



Fernando Pessoa, den store poeten. Vi fick en pratstund även om kommunikationen var enkelriktad.



Santa Justa från ovansidan.



Carmo kloster och kyrka ligger i ruiner sedan jordbävningen 1755. Numera även arkeologiskt museum.



Hmm. Inte lätt att köra spårvagn här. Det är smalt mellan skenorna. Bara 900 mm, smalspår alltså.



Dagens första fika.



En av tre kabelspårvagnslinjer. De behövs för här är det en rejäl lutning.





Väl ner på den låga gatunivån lockade rostade kastanjer. Mumsiga! € 2,50 för en påse. 





Rossiostationen. Här höll det på att gå riktigt illa för arton år sedan. C tappade plånboken vid sina fötter vid biljettköp. Som blixten var en typ framme och snöt den. En snabb jakt följde och börsen hittades i en trappa. Utan pengar men med kreditkortet kvar. Med spärrat konto hade det inte blivit kul att fortsätta resan till Madeira.



Minnesplats över alla stensättare som lagt alla konstfärdiga trottoarer och torg.



Igreja de Sao Domingos. Den fick en rejäl omgång i jordbävningen 1531 och nästan nådastöten i bävningen 1755. Återuppbyggdes men eldhärjades 1959. Och har sedan inte restaurerats utan är ordentligt ärrad.









Och naturligtvis måste vi ha en shot till av ginja. Som värmande företeelse i den råa kylan helt OK. Men som godsak att smutta på, njae.







Vi fortsatte uppför backarna mot Castelo de Sao Jorge. Vid en utsiktsplats mot hamnen tog vi en paus. Tre kryssningsfartyg låg förtöjda. Och så fanns det fint kakel här också.



Uppe.









Sista biten upp var ett veritabelt lämmeltåg. Populärt ställe med vacker utsikt i klart väder.



Skyarna drog tyvärr in över staden och det var aldrig riktigt varmt nån gång under dagen.











På vägen ner slank vi in på en vinbar. Ägaren var energisk och serverade oss några passande viner. Tyvärr är väl vårt kunnande lite skralt för att förstå storheten i vinerna. Men gott var det.







En massa steg senare klev vi in på Martinho da Arcada, Lissabons äldsta café öppnat 1782. Cafe com leite i kopparna. Känner ni igen bakverken nu?





Sista etappen var till hotellet.





Väl inne bjöd hotellet på provsmakning av portugisisk korv och vin. Vi ställde in kvällens middag i brist på aptit.  🚙💨