måndag 26 augusti 2019

Måndag 26 augusti 2019. Baltikum - sammanfattning och reflektioner

Nu när vi har varit hemma ett par dygn kan det vara ett bra tillfälle att försöka sammanfatta våra intryck av den här resan en aning.

Vi hade inte gjort upp någon rutt för vård färd genom de tre länderna. Det kan vi i efterhand vara lite efterkloka över och tycka att vi borde ha gjort. Då hade vi troligen sett till att se lite mer av varje land än vad som nu blev fallet. Det berodde på viss lathet, alltså att vi inte hade riktig ork att läsa in oss innan vi åkte. Andra skälet är att vi inte visste riktigt hur vägarna skulle vara beskaffade. Det gjorde att vi nog drog på lite extra för att inte bli fast, vi hade ju en färja att passa. Det var helt obefogade tankar i Estland, där var det genomgående bra vägar. I Lettland och Litauen var det däremot ett lotteri med vägstandarden. Vår brådska innebar att vi var igenom alla länderna, inklusive Polen och Rügen på två veckor.

Ett återkommande och mycket trevligt inslag var alla storkar, och några tranor, som vi såg på fälten lite överallt. Det är vi inte så vana vid från hemtrakterna. Storkarna är ju inte så diskreta, med sin vita färg och röda näbbar lyser de upp tillvaron.

Vi hade en del fördomar med oss när vi tog färjan över till Tallinn. De flesta (tänker inte avslöja vilka) har kommit på skam. Alla de tre länderna är mycket trevliga att besöka med mycket som är sevärt för oss turister. Den fördom som kanske står sig fortfarande är att det är dåliga vägar. Det gäller inte för Estland, men tyvärr för de andra två länderna.

Det som gör det svårt för oss svenskar att turista och resa i de här länderna är språket. Det har inte varit svårt för oss att göra oss förstådda med engelska. Men det som gör det krångligt är att vi inte kan läsa på skyltar eller andra texter som vi har stött på. Det är helt enkelt hel omöjligt att förstå ett enda dugg av estniska, lettiska eller litauiska. Google Translate har varit till viss hjälp. Enda trösten är väl att ester, letter och litauer inte förstår varandra...

Vi hade inga problem att hitta campingar och det var aldrig fullt, vi fick alltid plats. En campingvärd sade att det var högsäsong, det märkte vi inte något av, det var aldrig någon trängsel. Vi var lite skraja för att hamna på nån sunkig ostädad camping. Det var väl på ett enda ställe som vi kunde undvikit, men i övrigt bodde vi på campingar som var riktigt fräscha. Till vår hjälp att hitta campingar och ställplatser använde vi bland annat appen Camper Contact och den campingkarta/förteckning som vi fått av en plåtiskompis i Finland.



Estland

Estland är det minsta av de baltiska länderna, med endast 1,3 miljoner invånare. Landet är även minst till ytan av de tre. Knappt 70 % är ester, cirka 25 % är ryssar och de övriga är små minoriteter av ukrainare, vitryssar och finländare.

Det som vi lade märke till var att landet är väldigt platt, det var inte många gånger som en väg lutade ens en liten aning. Vägarna var också helt spikraka, det gick att släppa ratten i flera mil om man ville (och vågade). Vi slogs även av hur rent och prydligt det var överallt. Vi såg inget skräp i dikena och inte heller något klotter. Nästa insikt är kanske lite off-road...men vi lade också märke till att det inte fanns särskilt många "mölle-ställen", alltså hus eller gårdar på landet med fullt av gamla bilar, traktorer, husvagnar, bildäck och annat skräp. I Estland såg vi inget av detta.

Något som är viktigt och angeläget för en husbilsturist är dieselpriset och kostnaden för en campingplats. Det låg på 1,34 € per liter. En natt på camping kostade oss cirka 16 €, ibland med el och ibland utan. Men där låg priset under vår tid i landet.

Husen i Estland var oftast av trä, och många var målade i olika nyanser av grönt. I Estland har man nog generellt sätt det ganska bra, vi såg inte så mycket av fattigdom, inte ens på den rena landsbygden.



Lettland

I Lettland bor ca 2 miljoner människor. Cirka 64 % är letter, 27 % är ryssar och resten är minoriteter av vitryssar, ukrainare, polacker, ester och tyskar.

Nästa land på tur var Lettland och det ska väl erkännas att vi inte såg så mycket mer av landet än huvudstaden Riga, det stora slottet på gränsen till Litauen och lite däremellan. Riga ligger på den smalaste delen av landet och innan vi visste bättre hade vi redan åkt in i Litauen.

I Lettland är vägarna avsevärt sämre än i Estland. Stundtals funderade vi nog på om bilen skulle hålla för den omilda behandlingen. Större vägar är som regel bra att köra på, men hur kul är det? Tyvärr hamnade vi lite där, att vi valde de större och bättre vägarna framför att krypköra utan njurbälten.

Dieseln var något billigare än i Estland, samma gällde för campingarna.



Litauen

När vi kom till Litauen, det största landet till ytan av de tre och landet med flest invånare, ca 3 miljoner, stannade vi lite längre. Litauen är det land av de tre baltländerna som har minst antal minoriteter. Hela 85 % är etniska litauer.

I Litauen slogs vi av det vackra landskapet som till stora delar var böljande, lite likt det engelska.

Här får vi nog erkänna att vägarna var lika dåliga som i Lettland. Om vi ville ha bra vägar var det tyvärr större riksvägar som gällde. I Litauen finns hastighetsskyltar och andra skyltar endast som en rekommendation. Här kör man om mer som regel än undantag. Det var många gånger som vi drog efter andan när vi såg den ena farliga omkörningen efter den andra. Trots det slapp vi att se en enda olycka. Troligen bara lyckosamt. Trafiken är dessutom tät och snabb mest hela tiden. Då gäller det att ha is i magen och inte dras med i den hetsiga trafikrytmen.

Här var dieseln som allra billigast om vi jämför de tre baltstaterna, vi tankade för € 1.04. Alltså gällde det att fylla fullt innan vi for in i Polen. Campingavgifterna låg ungefär som i Estland och Lettland.

Sammanfattningsvis kan vi nu konstatera att alla de tre länderna har oförtjänt dåligt rykte hos oss svenskar. Visst är det en och annan som tar flyget eller båten till någon av de tre huvudstäderna. Men så mycket mer är det nog inte. På vår väg genom länderna har vi inte sett en enda svensk husbil, endast tyska, holländska och en och annan finska husbil. Vi kan absolut tänka oss att åka tillbaka och upptäcka mer! Efter 450 mil på estniska, lettiska, litauiska, polska, tyska och öländska vägar stänger vi semesterbutiken för denna gången. På återseende! 🚙💨




lördag 24 augusti 2019

Lördag 24 augusti 2019. Småländska skogar ledde hemåt.





Och så blev det morgon denna sista dag på semestern. Sent på kvällen hade vi fått sällskap av en annan husbil. Trots den stora parkeringsplanen skulle den prompt parkera i vår närhet.







Några kilometer söder om Lekeryd och vårt nattläger ligger Eskilstorps naturreservat. Där finns ett bestånd av ca 150 st ormgranar. Ormgranar lär bara finnas på ytterligare sex platser i landet. Dessa granar är en mutation och de saknar förmåga att skjuta sidoskott på grenarna som oftast är längre än på normala granar.





I infarten till Hok finns en geogömma på toppen av en spetsig och smal bergsknalle. Den kunde inte C motstå så han kravlade sig upp och signerade loggremsan medan K förskräckt såg på.





I Vaggeryd fick vi en pratstund med hembygdsföreningens folk som bevarat ett hus från förr. Orten hade haft de sista semaforerna i södra Sverige och en var bevarad i trädgården. Vi bringade dem lite kunskap om att den med två vingar snett uppåt visade "kör 40". Gubbarna var mäkta imponerade!





I Skillingaryd tittade vi på soldattorpet Lillemo.



Mellan Skillingaryd och Hillerstorp står detta hus. I mörker lär det spöka här och många bilister vittnar om en skepnad mitt i vägen. Somliga har kört på den men inte funnit några spår efteråt.



Kyrkstallarna i Åker. De användes förr för att förvara seldon, kläder etc vid kyrkobesök. Endast bönder med egen gård fick bygga sitt eget kyrkstall. Det är inte på så många platser dessa stallar finns bevarade.



En av alla gränser som passerats.





Sista bilderna är från Mossebo med sevärd kyrka från 1700-talet och Mossebo Stom. Den senare har vacker trädgård och under sommaren tidvis café. Efter detta stopp var det raka spåret hemåt. 🚙💨



fredag 23 augusti 2019

Fredag 23 augusti 2019. Jakten på vita kommuner.



Idag lämnade vi Öland för denna gång. Ett är säkert, vi kommer tillbaka till denna underbara och säregna ö.



Dagens rubrik kräver sin förklaring. Inom geocaching finns det alla möjliga och omöjliga sätt att bedriva sin hobby. Som i så många andra intressen finns det utvecklingsfaser. Det börjar oftast med att hitta så många som möjligt, därefter kanske inom ett speciellt geografiskt område, för att senare bli mer specifika och specialiserade på enstaka exemplar. Jämför t ex med frimärkssamling och sportfiske.

Bilden ovan visar Kalmar län med kommuner. I de gröna har vi hittat geogömmor men inte i de vita. Alltså åker vi hemåt via en liten omväg för att få hela länet grönt. De som fattas är Mönsterås, Högsby, Hultsfred och Vimmerby kommuner. Vid kvällningen var de gröna...







På vår väg passerade vi Kyrkestenarna strax norr om Högsby. Tre enorma flyttblock ligger tätt ihop. Det sägs att när danskarna härjade här under det tidiga sextonhundratalet och kyrkan konfiskerades höll man gudstjänster här.

På denna plats verkar allt stort. Larven var knappt tio centimeter och kommer att frambringa en ståtlig insekt.





Hultsfred är en kultplats inte bara för rockfantaster (även om den festivalen nu flyttat till Sigtuna). Smalspårsnördar får här sitt och ibland kan man åka smalt ända till Västervik. Tyvärr är det slutåkt söderut till Växjö.





I denna svarv fanns en geogömma. Och på så sätt var Vimmerby kommun bärgat. Storebro bruk var en stor tillverkare av verktygsmaskiner, däribland svarvar. Sonesson var handelsagent och har levererat denna svarv.

Sent om sider kom vi fram i skymningen till parkeringen vid Uddebosjöns badplats i Lekeryd. Och då var det för mörkt för en bild. Men parkeringar har ni sett förr...   🚙💨



torsdag 22 augusti 2019

Torsdag 22 augusti 2019. Cykling på Road to Paradise.



I natt var det nog lite kyligt. Redan i går kväll noterade vi att det var stjärnklart och då kan det ju lätt bli kyligt om natten. Vi behövde i alla fall inte ligga och svettas...

Innan vi skulle åka iväg kom det en stor turistbuss och svängde in. Vi hade varit lite olydiga i går och parkerat på bussparkeringen. Det blev att snabbt rangera om Plåt-Tina en liten stund. Den här lille gynnaren höll på att stryka med, men hann rädda sig undan att bli mosad av ett stort framhjul.



K:s hälar mår inte jättebra av skor idag, och inte heller av att gå alltför långt. Vi satsade på att cykla en slinga i den mer norra delen av ön. På vägen dit åkte vi norrut på den östra delen och på köpet fick vi se väldigt många väderkvarnar. Ölänningarna verkar vara rädda om dem, på många ställen står de kvar och de är väldigt väl bibehållna. Man kan ju undra hur det fanns behov av så många väderkvarnar när det begav sig.



I Bredsättra, intill kyrkan, parkerade vi Plåt-Tina. Cyklarna plockades ner. C hade hittat en slinga från Bredsättra ner till fyren på Kapelludden som var lämplig för en cykeltur. CO hade kallat turen för Road to Paradise.



Den obligatoriska cykel-selfien.



Här en smart kviga som inte nöjer sig med gräs utan vill gärna ha det som är lite extra gott. Hon har helt enkelt klättrat upp på muren för att nå lite bättre. Heja på!



Ännu en kvarn på vägen ut till fyren.



Nere vi hamnen var det lämpligt med ett kort fikastopp. Vi satte oss i lä vid en sjöbod. Till buds stod endast varsin kexchoklad, men vi tyckte nog att vi var värda det.



Det syns så klart inte på bilden, men det blåste så in i norden. Cykeln står och svajar i vinden.



Ruinen är resterna av Sankta Britas kapell från 1200-talet. Här fanns då en viktig handelsplats väl synlig för sjöfarten. Kapellet användes troligen mest som varumagasin. Kapellet revs till stora delar under 1500-talet och den ena gaveln rasade samman under en höststorm 1914.





Fyren på Kapelludden. Det är en heidenstammare byggd 1872 på Helsingborgs mekaniska verkstad och fraktad i delar för uppsättning på platsen.



Den här slåttermaskinen har gjort sitt på de öländska strandängarna.



Vi har nu stått två nätter och fricampat vid Möckelmossen. Det går bra att duscha i bilen, men det är trots allt inte detsamma som att duscha med fri tillgång till varmvatten. Vi bestämde oss för att det nu var dags att ta in på en camping för att få varsin långdusch. Valet föll på Sandviks camping en bit ner på södra Öland. Här har vi bott tidigare och varit nöjda. Vi snålade och står på den billigare sidan om de stora stenarna. Vi får gå 50 meter extra till servicehuset på vilket vi sparade en krona per meter. Svenska flaggan vajar stolt över Plåt-Tina i den friska vinden.



I kväll är det lite disigt och vi blir blåsta på den fina solnedgången över Kalmarsund. Men vi får vara nöjda med att solen har lyst på oss hela dagen och vi har inte fått en enda regndroppe i håret. 🚙💨


onsdag 21 augusti 2019

Onsdag 21 augusti 2019. Dramatik x 3 på Alvaret.

Denna dag var vikt för alvarsvandring. Vi hade tänkt att gå från Gösslunda till Tingstads flisor och åter för att flytta oss till Penåsa och gå norrut till flisorna.





Vandringsleden är här märkt med små rösen av kalksten.





K stegar på i gott mod vilket skulle visa sig vara ödestigert.





C överst i gångställning och underst likt ett tryffelsvin luktande. Här fanns ingen underjordisk svamp men väl små blommor som dock inte retade C:s luktreceptorer.



K:s oförvägna steg byttes snart i trippande. Skorna som aldrig tidigare bråkat med fötterna hade nu gett ett ordentligt skoskav. Och sånt går aldrig över efter en stund. Vi beslöt att dela på oss, K linkade tillbaks till Tina och C fortsatte söderut mot Penåsa. När K väl kom till bilen hade antalet skoskavsblåsor fördubblat sig.





Tingstads flisor reser sig mäktigt över Alvaret. Syftet med dessa gamla stenhällar är oklart och det finns många gissningar.





Rara blommor som gillar kalk. För övrigt är Alvaret vid denna årstid och detta år väldigt torrt. Många enbuskar är riktigt bruna och trädens blad slokar.



Det är ödsligt på Alvaret.



K rattade ner Tina till Penåsa och plockade upp C. Ser ni ett fel?











Vi bilade lite på östkusten och hittade några geogömmor. Landskapet bjuder på en del omväxling. Vi fick också känna på en åskskur som vräkte ner. Sen kom solen tillbaka.





Hur vad det med felet i Penåsa ovan? Jo vänster strålkastare hade gett upp. Vi övernattade ännu en gång vid Möckelmossen och innan det blev middag måste felet fixas. På vår årsmodell byter man inte lampa i en handvändning. Fiats design är inte användarvänlig. Enklaste sättet för en amatör är att skruva loss hela strålkastarenheten. Och då kom lite bra-att-ha-saker väl till pass. Även om verktygslådan väger några kilo är den oumbärlig när det kniper.   🚙💨