Fredag 9 januari 2014. Vätskepaus.

Mellanlandning i Bryssel. Belgisk öl blir då perfekt. Snart hemma.

Torsdag 8 januari. Epilog.

Funchal by night.

Sista kvällen åt vi på O Tasco. Lite off från vår turistgata och ingen inkastare. Och därmed en god garanti för förstklassig madeiransk mat. "Jättegott" som Mat-Tina skulle säga.

Vår gata med hotellentrén.

C sätter betyg på Madeiravistelsen.

Nu återstår bara detta. Det har varit en skön vecka med variation. Vi har vandrat utmed fyra olika levador i flera timmar, en sysselsättning som vi verkligen uppskattar. Vår hyrbil har tagit oss på hisnande färder runt ön, ibland har vi nästan fått för oss att bilen ska tippa över när det har varit riktigt branta backar. Vi hade med oss Klara, vår GPS. Bra för det mesta, men ibland har hon lett ut oss på vägar och trånga gränder som vi inte trodde fanns. Men på den smalaste gatan kan man ge sig sjutton på att lokalbussen går. Vi har fikat på lokala syltor och ätit goda middagar på kvällarna. Nu får vi leva ett tag på de goda minnena av denna resa. 

Torsdag 8 januari 2015. Snart hemfärd.

Det drar ihop sig för att avsluta Madeiravistelsen. Sista hela dagen på ön gjorde vi en levadavandring och kikade lite på den nordöstra delen av ön.

Vår gata som tillhör Funchalborna på morgonen innan turisterna tar över. 

Innan vi for gick vi tillbaks till saluhallen Lavradores för att hitta en geogömma vi missat dagen innan. I fiskavdelningen var det liv och rörelse även om en del handlare hade lite för lite kommers stundtals.

Vi gick på Levada da Serra som trots att den är torrlagd är en av öns populärare. Precis när det började duggregna lite passerade vi en bar och fick oss en garoto med kaka.

Utsikt mot Faial.

Öns enda husbil trodde vi oss ha sett i Porto Moniz. Fel, här är den andra.

Onsdag 7 januari. Upp i bergen igen.

Direkt efter frukost var det spurt ut till linbanan, som nästan går över hotelltaket. 15 € per skalle tur och retur. Ingen rusning, men vi fick (tyvärr) in ett tyskt par i vår kabin som skymde utsikten för oss. Inte var de särskilt trevliga heller...

C njuter av utsikten. 

På torget i Monte var det uppställt julgranar, som vi tror var gjorda av skolelever. Den här var tillverkad av flaskkorkar av plast i olika färger. 

De måste ha sparat länge!

Turistfällan med slädåkning nedför backarna finns kvar för hugade turister. Trots lågsäsong var det många gubbar i halmhatt som väntade på turisterna som var villiga att slänga upp 30 € för en tur. 

Här var det startklart!

Det gäller att ta kurvan och helst inte krocka med parkerade bilar... 2 km är turen ner.

Mellan 1893-1943 fanns det en kuggstångsbana upp till Monte. Viadukten på översta bilden var sista biten upp till torget i Monte.

Här är vår gata där vi bor. Det är mängder med matställen och vi får springa gatlopp mellan inkastarna trots att vi kommer proppmätta från ett annat hak.

Snart nere på terra firma igen.

Några herrar njuter sitt otium på balkongen i söderläge med utsikt över linbanestationen.

Vi tog fram bilen och fortsatte sedan mot Nunnornas dal. Här en miradouro på vägen.

Curral das Freiras, Nunnornas dal. Grejen är denna utsikt tycker vi. Själva orten är inget speciellt att se.

Den smalasmala gamla vägen som numera ersatts av en tunnel. Det är lite hisnande att tänka på, men där har vi faktiskt åkt när vi var här första gången. 

Vi gav sjutton i att åka ner till Nunnornas dal utan åkte tillbaka till Funchal för liten stadstur till fots. Vi började med lite öl till C, ett glas rött till K och varsin liten macka på taket till saluhallen. 

En del tog det lugnt och läste tidningen grundligt. På portugisiska, helt obegripligt.

I saluhallen är det som alltid massor av allt. Här är det torkade pepparfrukter i långa rader.

Smala gator med ännu smalare trottoarer. Och allt i svart-vitt enligt portugisisk tradition. 

Nej C kliar sig inte i rö..., han letar efter en geogömma och försöker vara diskret så att mugglartanten jämte inte märker vad som pågår. K som fotograferade tyckte ändå att hon tittade lite underligt. Inte undra på det...

Många långseglare lämnar avtryck på piren i hamnen, kanske i väntan på språnget över Atlanten. 

Och så är ytterligare en dag på Madeira till ända när solen går ner bakom bergen.