Lördag 28 dec 2024. I knipa, tre gånger.

I dag blev det tidig morgon. "We sail with the tide" fick en ny betydelse. Vi skulle besöka Praia das Catedrais. Dimman hade precis börjat skingra sig när vi gav oss i väg från vår nattparkering.

Praia des Catedrais går bara att besöka under ebb, dvs lågvatten. Behändigt nog finns det en tidvattentabell på webben. 08.32 var tidpunkten för detta. Fönstret för att gå ner till stranden var två timmar före och två timmar efter. Vi hade en bit att köra och när vi kom fram var det en dryg timme kvar för besök. Det var intressant att gå runt och se de olika bergsformationerna. 

En del av besökarna gick barfota med uppkavlade byxor. Kallt, tyckte vi. Smart, tyckte vi en stund senare. Havsbotten är mycket plan och horisentell. Ebben var i avtagande och plötsligt sammanverkade två vågor så att decimeterdjupt vatten sköljde upp på det som alldeles nyss var torra land. C lyckades rädda sig upp på en klippa medan K inte hann undan och fick därmed gediget blöta fötter. Första knipan.

Vi utnyttjade toan på plats och fick en gullig biljett på köpet. Strax intill oss på parkeringen stod denna Scania 81. Månne en gammal brandbil som fått nytt liv. Den var schweiziskregistrerad.

Färden fortsatte och vi kom fram på krokiga vägar till Viveiro. Staden var full av lördagsfirare och vi tog oss fram i trängseln bland gränderna. Fisken i vattnet är inte död utan gjorde nån slags manöver i exponeringsögonblicket.

Sista egentliga stoppet blev i O Porto de Espasante. På det lilla torget fanns denna gris som överlever varje jul.

Andra knipan hände under sen gårdagskväll när vi gått och lagt oss. Ett ihärdigt ljud som inte kunde lokaliseras gjorde att vi inte kunde somna. Enda tanken som for i huvudena var att det var fläkten till kylskåpet som fått fnatt och startat. Sista utvägen var att ta på sig kläderna och ge sig ut på felsökning bakom gallret vid kylskåpet. Fläkten gjordes spänningslös men ändå fortsatte ljudet. Desperationen ökade tills K pillade på duschblandaren. Yttepytt öppen så att mikrobrytaren slöt och pumpen startade men inte tillräckligt för att det skulle komma något vatten. Vi somnade gott sen.

Tredje knipan kunde gått mycket värre än den första och andra gjorde. På väg till övernattningen norr om Ferrol missade vi ett avtag. Inga problem tyckte navigatorn och anvisade en väg längre fram. En kilometerlång väg som bara blev smalare och smalare. Femtio meter från en bredare väg gjorde vår väg en kort men skarp S-kurva mellan två stenmurar. Med centimetrar tillgodo på vänstersidan och lite skrap i plasten på högersidan tog vi oss igenom. Mer var det inte till godo. Det tog en stund innan adrenalinnivån sjönk till mer normala värden.

🚐💨🌻