Fre-söndag 19-21 juni 2020. Midsommar i ack värmeland du sköna

Midsommar betyder sill och potatis. Därför bjöd vi hem våra nyfunna släktingar på denna delikatess till lunch på midsommaraftonen. Vädret var otroligt bra för att vara denna helg så i dessa coronatider kunde vi tryggt sitta ute. Vi har funnit varandra och tycker det är trevligt att träffas. Tiden gick fort och klockan tickade snabbt. Som bestämt sedan tidigare skulle vi åka upp mot Degerfors för att hälsa på C:s kusin med sambo. Vi kom inte iväg mot norr förrän vid sextiden. Men vad gör det nu när dagarna är som längst.

Bordsdekoration med pion ur egen rabatt.

En liten bensträckare vid Lindärva kyrka.





Vi slog nattläger på Kinnekulle, skålade in midsommaren och såg solen gå ner över Kållandsö.



När solen var på väg ner tog vi oss en sen kvällspromenad in i Munkängarna. 

Ramslöken har blommat över och direkt så vissnar den. 



Vid Råbäcks station blommade nyponrosen. 

Slanka ridhästar ur Råbäck egendoms stallar. Klockan är halv elva på kvällen och det är ljust som mitt på dagen.



Innan vi for från Kinnekulle på lördagsmorgonen tog vi en titt på krolliljorna i Råbäck. De slår snart ut. Vackra att se på men luktar inte rosor precis.







Vi stannade till vid Lugnås station. Där finns också minnesmärken över kvarnstenstillverkningen. Och påpassligt nog så finns det en geogömma under den gamla smalspårsvagnen. C krälar. Endast de vackra knäna syns.



Ett stopp i Mariestad för proviantering. På parkeringen sågs denna flådiga Buick.



I Sjötorp var bron över Göta Kanal uppe och ett par fritidsbåtar seglade genom nålsögat.



Vi gjorde en liten detour över Åtorp. Där spänner denna vackra stenvalvsbro över Letälven. Bron stod klar 1817 och är den längsta i Örebro län.



Alldeles innan vi kom fram till målet skuttade en liten ettekorre (ja, K sade så när hon var liten) över vägen. Men det var ingen riktig fart på Kurre så en bild i vägkanten hanns med.



Detta vackra torp hyr kusin U och S.



U:s mamma, faster Karin, hade detta ställe som sommarviste i många år. Faster var mycket fäst vid platsen och dess grannar. Hon badade i sjön dagligen så länge det var isfritt. U har gjort en liten minnesplats vid sjön.





Nattviol. På udden finns flera hundra i blom vid midsommar.



Vi gick en liten runda vid sjön och såg både rara växter och kelna djur.



C i kökstjänst.





Sill å potäter för andra dagen i rad. Sämre kan man ha det.



Knotten var lite påträngande. Det gäller att klä sig efter förhållandena.



På söndagsförmiddagen gjorde vi en promenad vid Sveafallen i Degerfors.

Sveafallen är ett naturreservat i Degerfors kommun, nära tätorten Degerfors. Naturreservatet är beläget på gränsen mellan Närke och Värmland, huvudsakligen inom Närke. Det är av främst geologisk betydelse – bland annat finns många jättegrytor i området. Tidigare trodde man att Ancylussjön hade sitt utlopp i Västerhavet via Svea älv på denna plats, men det har visat sig felaktigt eftersom man har hittat sediment som är äldre än Ancylussjön i området. De första forskarna som studerade området menade att det skulle ha funnits stora vattenfall där, men senare forskning har visat att höjdskillnaderna inte var så stora som man tidigare hade trott. Området är lättillgängligt för besökare.

(Wikipedia)









I Domedagsdalen finns det fina klätterväggar. Här böjs det som krokigt ska bli.



Området var översållad av jättegrytor.



Och en geogömma.





Efteråt fikade vi på Berget kulturcentrum. det är järnverkets arbetarbostäder som fått nytt liv med turistbyrå, hantverksbodar, loppisar och mycket annat.







Efter Degerfors anträdde vi hemfärden. Vi körde kringelikrokvägar för att slippa E 20. Vi passerade då bland annat Hova. Här hålls årligen riddarvecka med bl a tornerspel. I år är det inställt och arenan ligger tyst och öde. Inga klapprande hästhovar som håller ogräset borta. Förhoppningsvis är det fullt race nästa år. 🚐💨

Mån-tisdag 8-9 juni 2020. Nationaldagsledigt och födelsedagsfirande.

Det var bara måndag och vi var reseabstinenta efter en regnig helg hemma. Eftersom C skulle bli pansjo på riktigt drog vi iväg till favoritstället no 1, Kinnekulle. K gick från hemmakontoret vid halvfyratiden och vi satte kurs på Husvagns-Svensson i Lidköping. För att få kvällens diné komplett var vi "tvungna" att införskaffa ett för husbilslivet oumbärligt tillbehör. En gaslågedriven brödrost! Sedan var det lite av karbonpapper på förra utflykten eftersom vi åkte ganska direkt till Utsikten. Den här gången var det bara tre husbilar på plats gentemot upp mot ett femtontal förra veckan.

Vi hade ingen tid att förlora utan satte direkt igång med matlagningen. Det var inte så meckigt eftersom allt var förberett. Brödrostningen var lite långsam och vi fruktar för gasförbrukningen i fortsättningen. Resten var förberett, hackad rödlök, smetana och löjrom från Spikens fiskeläge tvärs över Kinneviken. Till detta drack vi bubbel från England. Denna nation har blivit lite trendig i vinkretsar och Ridgeview kan vi tänka oss att sänka en pava till av.

Solnedgång över Kållandsö är lika betagande från Kinnekulle varje gång.





På morgonen skimrade Läckö slott i morgonsolen som aldrig förr och C grattades med en flaska finwhisky. Efter frukost styrde vi kosan mot Lugnås och Minnesfjället. 





Lugnås är förknippat med kvarnstenstillverkning i ungefär 800 år. Munkar kom till trakten ca 1150 och lärde bygdens befolkning att bryta sten och tillverka kvarnstenar. Det var mycket slitsamt, arbetet tärde på kropparna och stenhuggarna dog oftast mycket unga. Stenen togs först i dagbrott men senare i gruvor. Totalt beräknas det ha funnits ca 600 dagbrott och 50-55 gruvor i området. Tillverkningen lades ner 1919. Då hade det sedan en tid funnits gjutna kvarnstenar som utkonkurrerades av valskvarnarna. 



Hundkäx och annat fint blommade utmed stigen.

Överallt såg vi stora och breda stenmurar upplagda. Herregud, vad mycket sten de måtte ha släpat på! Kanske för att få till en liten åkerlapp att odla på?

Vi gick Stenhuggarstigen. Sex kilometer genom vacker natur med mängder av minnen från den svunna epoken. Området var översållat med kvarnstenar i olika stadier av förfall. Dessa måste ha lämnats med någon defekt. Ett hårt slag för stenhuggarna som bara fick betalt för en färdig produkt. Kanske veckors arbete som spolierades i slutskedet. 



Så här såg stigen ut hela tiden. Nästan. 

Ett gammalt stenhuggartorp?

Stentorget där kvarnstenarna finhöggs och slutjusterades för att utbjudas till försäljning.





Vi fortsatte sedan en liten bit till Lugnås kyrka med fin utsikt och Kinnekulle i fonden.



Ute vid E 20 finns ett "monument" över stenhuggarnas slit. Gruppen är skapad av Ingemar Beiron och invigdes 2008.

Klockan var sen och vi hungrade efter lunch som kunde passa ett födelsedagsbarn. Valet föll på att stanna vid Conditori Nordpolen och köpa räkmackor och arraksboll. I dessa coronatider fick de följa med till Naums kyrka där vi gjorde ett fikastopp. Mätta och nöjda fortsatte vi hemåt via Nossebro på småvägar, allt för att undvika stora E 20. 🚐💨

Mån-tisdag 1-2 juni 2020. Spontant och snabbt till Kinnekulle!

De senaste dagarna har det poppat upp många bilder på guckisarna i full blom på Kinnekulle. K fick en idé att åka upp till Kullen efter jobbet. C som hade jobbat natt nappade ändå på förslaget. Efter en timmes eftermiddagslur var han pigg och laddade Plåt-Tina med lite nytt vatten. Allt annat fanns redan på plats och middagsmat handlade vi på vägen.

Klockan var nästan sju när vi kom fram till parkeringen vid Hjelmsäter där man går ner till guckuskon. Där stod några bilar och vi mötte några som kom gående på spångarna från området. När vi kom ner var det endast en kvinna där som tog massor med bilder. Med en riktig kamera.

Det var bara några få blommor som inte hade slagit ut i blom, men de allra flesta blommade som allra mest. Märkligt att det är ett så begränsat område och att det just där är jättemycket guckisar.

Många och långa står det där, stolta i långa rader.

Lady´s slipper shoes.

När vi hade sett oss mätta, det tog en stund, gick vi tillbaka upp till Plåt-Tina och åkte vidare till Munkängarna och Råbäcks turisthotell. Massor med bilar på parkeringen och många som satt och fikade i kvällssolen. Vi parkerade och gick in i naturreservatet.

Hela området var nästan alldeles vitt av blommor och lökdoften är fantastisk.

C tyckte att det såg ut som att någon hade hällt poppade popcorn överallt. 

Den beskrivningen är inte helt tokig.

Klockan hann förstås bli ännu mer innan vi var klara bland ramslöken och kunde åka för att hitta nattläger. Vi ville gärna passa på att få se solnedgången över Kinneviken och satsade därför på Utsikten. Där stod förstås flera bilar, men av någon anledning så fanns det en lucka lagom stor för en plåtis och ändå gott om plats till grannbilarna.

Vi åt en snabb och enkel middag och gick sedan ut för att titta på den makalösa solnedgången. Solen speglade sig i Kinneviken så att den blev alldeles röd.

Vid 22-tiden rann solen ner bakom de låga molnen.

Första parkett. Det är en riktigt ljuvlig tid nu när det är ljust nästan långt in på natten.

Vi var lite trötta och somnade bums.

Eftersom det var arbetsdag dagen därpå var det bara att ställa klockan och kliva upp riktigt tidigt. Nu syntes Läckö slott tydligt där borta på andra sidan vattnet. Och ännu längre bort i horisonten syns Skalåsknatten i Dalsland som vi besökte några veckor tidigare.

Visdomsord från Nalle Puh på dass att begrunda.😊

Snabb frukost och racerfart hem för att jobba. Det är nog sådana här snabba och spontana turer som är det allra bästa med husbilslivet. En stor förmån att kunna åka iväg när andan faller på (och guckisarna och ramslöken blommar). 🚐💨