Sön-mån 16-17 april 2017. Kort påsktur med is i tårna och snö i håret.

Påsken som vi hade sett fram emot blev något av ett antiklimax. Långt i förväg hade vi spånat om tilltänkta rutter och mål, både inom och utom landet. Vädret skulle få avgöra, bestämde vi, och så blev det. Med några få plusgrader, ordentlig vind och varning för regn och blötsnö blev det inte ens en tummetott av det hela. Vi var hemma och ugglade, gjorde lite småfix och var allmänt bedrövade. Men skam den som ger sig! Sent på påskdagen kom vi i alla fall iväg till Ursand strax norr om Vänersborg. Vi behövde provköra ett nytt fordon.

Tramporna på K:s cykel började bli alldeles för tröga, speciellt i uppförsbackarna. Därför fick Biltema leverera denna skönhet som nu ska bromsas uppför backarna.

I Ursand hade vi tänkt cykla runt lite och leta några geogömmor. Väl framme konstaterade vi snabbt att cykeln fungerade alldeles utmärkt. Avgörande blev den isande pålandsvinden från Vänern. Det var inte alls kul att cykla i naren.

Det var lika bra att hitta en plats att övernatta på. Vi provade uppe på Halleberg och parkeringen vid Gaddesanna men båda föll bort av olika orsaker. Vidare mot Grästorp för att reka på en sista utväg om inte tilltänkta Karaby fungerade. Och det gjorde kyrkoparkeringen galant. C som har sina rötter i trakten visste om detta ställe och vi kunde på morgonen promenera runt på kyrkogården och ta av oss mössorna för vilande släktingar.

På annandagsmorgonen for vi de få kilometrarna till Tun. I dess skola gick C sina tre första läsår. Ett par geogömmor tog oss runt i det lilla samhället och gravhögen bak kyrkan måste ha tillkommit sedan C flyttade från orten....

Nästa stopp höjde nostalgifaktorn ytterligare eftersom C bodde en gång innanför grindarna på F7 Såtenäs. Alldeles utanför stod tre gamla plan uppställda. Lansen, Viggen och Gripen. Lansen (och Tunnan) var planet när C växte upp. Viggen firar 50 år i år, tänk vad tiden går.

Färden fortsatte till Håle-Täng. En geogömma ledde oss till detta underbara ställe. Här håller naturen på att ta tillbaka en del av det den berövats på.

Efter det så for vi hemåt och väl där var vi åtminstone lite nöjda över att ha kommit ut på en liten tur denna rekordkalla långhelg.

Lör-sön 8-9 april 2017. Mycket ung och något äldre akvarellmästare.

Vi hade fått nys om att april månads gästutställare på Sandgrund i Karlstad är den mycket unge och lovande Maximilian Svensson, blott 12 år, från Stockholm. Det ville vi gärna se. Plåt-Tina fick hänga med.

Maximilian, eller Maxi som han kallar sig, började måla akvarell när han var 8 år. Han fick en bok om Lars Lerin av sin pappa och blev mycket inspirerad av Lerins konst och teknik. Maxi målar varje dag och har som målsättning att gå på konstskola och så småningom kunna leva på sin konst. Om det inte kommer andra instressen i vägen för unge Maxi ser det ut att gå vägen.

Här ett par alster av hans förebild, Lars Lerin. Han fascinerar många, många med sin konst. Vi kom fram till Sandgrund ganska sent på eftermiddagen och det var ganska tunt med folk. Det gjorde att det var gott om plats att titta på tavlorna på både nära och långt håll.

En annan sorts konst. Flaskpost blir konst i Lars Lerins händer.

Strax utanför Karlstad ligger Skåre. Inne i ett vanligt ordinärt och modernt bostadsområde ligger huset där helbrägdagöraren Bolzius bodde. Huset är bevarat och hit hade vi aldrig hittat utan geocaching. Kul!

Helgens nattlogi fann vi vid en liten sjö i utkanterna av Karlstad. Vindstilla och solnedgång, en fin inramning till kvällens middag.

På sondagen tog vi så oss hem i sakta bak. Mellan Säffle och Åmål hittade vi en geocachtrail som ledde in oss på den gamla riksväg 45. Det blev till att hoppa upp och ner ur Plåt-Tina ett antal gånger för att hitta och logga alla gömmor OCH notera ledtrådarna till bonusgömman på slutet. Alla gömmor hittades och ledtrådarna ledde oss till bonusgömman. Så här nöjd är C när bonusgömman, skattkistan kunde öppnas.

På vägen söderöver stannade vi till vid Furusjöns badplats. Jodå, för att leta en gömma. Lugnt och stilla, inte en enda badsugen gick att skåda. Kanske berodde det på att det var aningen svalt i både luft och vatten?

Men backarna ner mot badet var översållade med både whitesipps och bluesipps...

Denna gång stannade vi till vid Café Gula Huset i Brålanda.

Tyvärr var cheferna inte hemma, det hade annars varit kul att säga hej till Ägget. Han fanns dock på bild att beskåda under tiden vi njöt av kaffe och våffla.

Toalettkonsten var av alldeles särskilt slag. Undra vad Lars Lerin hade sagt? ;)

Lör-sön 1-2 april. Traditionsenligt drar vi till Kinnekulle.

Så här års kliar det nåt oerhört i husbilsådran i oss och vi vill bara komma iväg på årets premiärtur. Nästan så att det kan regna och snöa på tvären hur mycket det vill, ut ska vi oavsett förhållanden (nästan)! Nu var det inget problem den här helgen. Snarare tvärtom.

Vi hade tänkt oss nåt gott till fikat vid framkomst till kôeln och stannade i Vara. Nordpolen har alltid nåt smarrigt. Det tyckte en kö på trettio kunder före oss också....

Det blev till att åka till ICA-affären och deras färdiggjorda baguetter i stället. Då var vi redan så sugna att parkeringen vid Skarstads bygdegård fick bli kinnekullesubstitut för en stund.

Vi letade några geogömmor norr om Vara och en multi ledde oss på krokvägar till Härjevads gamla kyrkplats. Hit hade vi nog inte hittat själva. Det var nästan lite spöklikt mellan de urgamla gravstenarna. 

För ovanlighetens skull körde vi upp på kullens östsida och parkerade vid Österplana kyrka. Vi gick sedan en lång tur på Österplana hed och runt Örnekulla naturreservat. 

Den fösta blåsippan och kopparormen.

Här har ekorren (?) sin nötknäckarverkstad. Tillbaka till Tina körde vi tvärs över till andra sidan och Råbäcks hamn. Så här tidigt på säsongen och redan fem bilar, det blir nog trångt i sommar.

På söndagen gick vi en tur på Kinnekulleleden mellan Hällekis och campingen. Här är det en dramatisk bit kustremsa.

Turens sista blåsippor. Helgen avslutades med soppbuffé på Blombergs kafé. Med nybakat bröd till. Gott! 

Summa summarum kan vi konstatera att årets inledande tur bjöd mestadels soligt och hyfsat ljummet vårväder. Vi hade hoppats på lite mer blåsippor mm men får vara nöjda med det vi fick se. På hemvägen började vi fundera på hur många hundra mil vi har kört på Kinnekulles vägar genom åren. Många är det. Och många fler ska det bli. 

Söndag den 26 mars 2017. Vårtecken i tiden: kosläpp för husbil.

Dagen som alla inbitna husbilsåkare längtar efter varje vår. Den dag när det äntligen är snöfritt och någorlunda ljummet i luften och det äntligen är dags att låsa upp och kolla så att inga möss har slagit läger över vintern. När man kan konstatera att allt är som det ska, nyckeln kan vridas om och motorn snällt hoppar igång, då är det vår på riktigt!

Så står Plåt-Tina där igen, utomhus efter flera månader i en maskinhall. Framför stod en bobil från Fotö som vi fick vänta ut. 

Fort hem och lämna lillebilen. Sedan ut på första provturen för se att allt är som det ska efter vintern. En tur runt Anten brukar det bli. Så även i år. Fikastoppet vid Looviken är numera tradition. 

Termosfika sitter fint. 

Sol och småkyligt vårväder, bryggorna ligger fortfarande på land. 

På vägen tillbaka blev det ett snabbt stopp för att logga en geogömma vid Ålanda Kvarn, vid Antens södra utlopp. 

Sådärja, då var husbilssäsongen igång!