Torsdag 20 februari 2025. Urgammal stad i franska Pyrenéerna.

Dagen började med att besöka järnvägsstationen i La Cabanasse, vi hade ju övernattat bara en liten bit bort. Järnvägen som heter Ligne de Cerdagne öppnades i två etapper 1910 och 1927. Linjen är 63 kilometer lång och stiger upp till 1593 meter vid stationen Bolquère-Eyne, Frankrikes högst belägna. Linjen snirklar sig och följer topografin på ett mirakulöst sätt. Backarna är branta, hela 60 ‰ och driften är elektrisk med 850 volt likström. Elektriciteten är matad via en tredje skena vid sidan av spåret. Den är helt oisolerad mot beröring. Visserligen likström men det känns ändå lite osäkert...  

C skulle titta in i väntsalen men klev nästan in på tågexpeditionen. Där inne satt tågklareraren och såg förvånad ut över besöket. Hon pratade en något stapplig engelska men det blev ändå lite tågprat. Järnvägen täcker ett kommunikationsbehov men har mest turisttrafik beroende på sin spektakulära sträckning. Linjens öde har länge legat i stöpsleven sedan vägarna förbättrats men under åren 2010-23 investerades nästan en miljard kronor. Lagt spår verkar ligga säkert ett tag framöver.

Nu är det barmark men vägskyltar och plogvagnar vittnar om att det kan bli en hel del snö här.

Tåget ska lite högre upp i bergen och den gröna dörren leder in till väntsalen.

De två mest spektakulära byggnadsverken på denna järnväg är den ovanliga hängbron Pont Cassagne som är 253 meter lång och den 236 meter långa viadukten Pont Séjourné.

Utsikt vid Pont Cassagne.

På serpentinvägar i ständig tioprocentsutförsbacke kom vi till Villefrance de Confient.

Det är en liten by som så många andra är befäst för att förhindra plundring från angripare. Byn är upptagen på UNESCOs världsarvslista. Vi parkerade Plåt-Tina på utsidan och tog en liten promenad i gator och gränder. Här inne fanns en Adventure Lab som ledde oss runt till några fina ställen. Som grädde på moset fick vi även loggat en bonus.

I morse hade vi hela tre minusgrader och det var frost i gräset. Under dagen steg temperaturen snabbt när solen värmde på och vi hade uppåt 17 grader. För några dagar sedan hade vi försommar i Spanien, nu har vi backat en aning och njuter av den franska våren. Mimosan blommar för fullt och mandelträden har också börjat blomma. Är det så det går till att få uppleva och njuta av olika årstider flera gånger om?

Vi fortsatte i hisnande fart nerför bergskanterna och landade så småningom i utkanterna av Perpignan och bor i natt i Baho.

Innan det är dags att dra för gardinerna ses K knappa på datorn och färdigställa dagens blogginlägg.

🚐💨🌻