Lördag 1 mars 2025. Romerska bågar i Orange, Provence.

Det gick alldeles utmärkt att sova i skuggan av en triumfbåge. Vi såg sent i går kväll när en bil tillhörande franska Röda Korset körde upp i hörnet av parkeringen. Några figurer närmade sig bilen och vi förstod att de kom dit för att få sig något att äta och varmt att dricka och några ord på vägen. En kvart senare hade bilen åkt och figurerna lämnade. I morse såg vi hur en man skakade sitt lapptäcke och stuvade in i bilen där han hade sovit och körde iväg. Allt detta en sorglig del av en stad som vi turister sällan ser så mycket av där vi rör oss.

Efter frukost väntade vi in att temperaturen skulle bli behaglig. Det blåste kallt och påminde om att det bara är vår i Frankrike. 

Orange är en kommun i departementet Vaucluse i regionen Provence-Alpes-Côte d´Azur. Staden har ingen ingenting med apelsiner att göra, inte heller med färgen orange. Staden har sitt ursprung i Aurusio, grundad av kejsar Augustus 35 f.Kr. och blev en rik stad av strategisk betydelse. 

Flera byggnadsverk från romarriket finns fortfarande bevarade  och vi tog en promenad för att se mer än triumfbågen. Det fanns även några cacher som vi ville kolla närmare på.

Vi hamnade framför stadsteatern och intill fanns ett monument över personer som föll offer under den franska revolutionen. Var det giljotinen som tog dem alla?

På några ställen såg vi rester av den gamla romerska stadsmuren. Alltid fascinerande och gör en ödmjuk att stå bredvid ett byggnadsverk som har två tusen år på nacken. 

I Orange finns en väl bevarad amfiteater, även de från romarrikets tid. Gigantiska proportioner, den rymde 7 000 åskådare! Det skulle kosta oss en smärre förmögenhet att komma innanför så vi avstod. I trapporna upp på berget bakom kom vi fram till en av ingångarna till teatern, G25, och vi kunde få oss en tjuvkik genom gallergrinden. 

Uppe i parken på berget råkade vi komma i samspråk med ett pensionerat amerikanskt par som bor det mesta av sin tid i Valencia. Vi kom att prata om deras nye president och det som hände i Ovala rummet i går när den ukrainske presidenten var på besök. Paret, som kommer från New York, sa att de inte vill återvända till sitt hemland, att de skäms för att vara amerikaner och för det som händer framför ögonen på världen idag. De hade inga stora förhoppningar om någon positiv vändning från det som håller på att ske just nu. 

Lördag eftermiddag och det var ganska folktomt på både gator och torg. Vi återvände till Plåt-Tina.

Vi åkte för att tanka gasol och förundras fortfarande över enkelheten med en fast gasolflaska. Hur sjutton hade vi klarat oss på denna resan med lösa svenska flaskor? 

Provence och vem förknippar inte den landsända med lavendel? Vi åkte förbi flera stora fält med denna blomma som i många år varit K:s favoritblomma. Synd att det inte blommar nu. Lila i stället för grått.

Innan regnet började hann vi med en liten stadspromenad. Saint-Paul-Trois-Châteaux, ett sånt underbart namn! Det finns mängder med orter som har namn med ord som staplas på varandra. Hemma går Lantmäteriet hårt fram med rödpennan om någon försöker. "Lidköping vid Vänern" fick nobben när man ville undvika förväxlingar med sin nästanlika namne i Östergötland. Nåväl, Saint-Paul-Trois-Châteaux är ungefär som andra småstäder här. En gång fortiferat och numera letar sig småbilar in i alla gränder.

Sedan var det hundarna. Som inte plockar upp efter sig. Ingår inte det i dressyren att de ska lära sig det? Skämt åsido, det finns alldeles för många hunddraltar att trampa i på trottoarerna. Det gäller att se ner. Ostaffären hade en nöjd räv som symbol. Men det luktade lite hunds**t utanför.... 

Vi fortsatte en bit till i jakten på möjligheten att fylla och tömma Plåt-Tinas olika tankar. Så småningom landade vi i staden Saint-Paul-Trois-Châteaux. I natt gosar vi oss med tolv andra husbilar på en kommunal ställplats. 

🚐💨🌻