Gårdagskvällen innebar bekymmer. En vattenläcka? Efter en orolig natt, inte bara en befarad läcka, startade felsökningen på morgonkvisten.
Allt tydde på att det var samma fel som förra gången men i blygsammare skala. Alltså skruva loss inredningen för att komma åt att se var vattnet kom ifrån. Men allt var torrt och det gick inte att härleda dropparna. Bara att skruva tillbaka allt och vänta och se. Fortsättningen blir eventuellt spännande.
Under natten har vi stått på en betalställplats. Lite emot vår filosofi att hitta platser lite enskilt utan att behöva trängas. Nu behövde vi tömma och fylla våra tankar och för att inte köra många extra mil till en gratis serviceplats kunde vi lika gärna stanna över natt där vi fick allt gjort på en gång. Denna ställplats tillhör en kedja och vi har utnyttjat företaget ett par gånger tidigare.
Man betalar för en sorts nyckelkort som används vid betalning och för att få vatten ur kranarna. Allt är obemannat och man sköter incheckning i en automat. När vi kom i går kväll lyckades vi inte betala men provade vid bommen ändå. Den gick till vår stora förvåning upp och vi körde in. När vi skulle ut blev det palaver. Vi kunde inte betala för att kunna öppna bommen.
Av en ren slump fanns en servicetekniker på plats. Han höll på med underhåll och fick snabbt ta på sig rollen att få upp bommen. Fler skulle ut och en bil skulle in. Teknikern ringde sin support. Systemet startades om flera gånger utan resultat. Supporten envisades med att vi skulle betala € 16.02 för att vi skulle släppas ut! Trots att det inte funkade att betala. Efter en timma blev vi ändå utsläppta och är troligen skyldiga några futtiga euro. Så förbannat valhänt skött av firman. Visserligen har de räknat på denna inkomst men kostnaden för vår övernattning och service måste vara en fraktion av en bråkdel. Nu har vi lämnat Frankrike men frågan är om vi kommer att utnyttja deras ställplatser vid ett nytt besök i landet.
En rödhake som pryder ett transformatorhus i Amnéville. Bara kviddevittet som saknas.
Dagens franska kärnkraftverk.
Vi hittade en geocache i ett liten telefonhytt tillhörande järnvägsbolaget. Och den verkade vara väl utmärkt med en skylt för att vi skulle hitta rätt. Eller så översatte vi inte riktigt rätt.
Sedan var det inte speciellt långt kvar till Luxemburg. Vi körde in i det sydöstra hörnet vid orten Schengen. Klingar namnet bekant? Det var här man undertecknade det första avtalet om passfrihet, den inre gränskontrollen i EU. Det gjordes på ett fartyg i floden Mosel 14 juni 1985. Det har vi nu att tacka för när vi knappt märker att vi byter land inom största delen av EU.
Nere vid floden i Schengen finns lite EU-installationer. De tre pelarna är prydda med stjärnor representerande medlemsländerna. Och varje stjärna har typiska illustrationer från sitt land. Sveriges stjärna var utsmyckad med en älg, hockeyspelare, midsommarstång, dalahäst, ABBA och naturligtvis Pippi Långstrump.
Moseldalen förknippas mycket med vinodling och tyska rieslingviner. Även Luxemburg odlar vin på kullarna utmed Mosel. Utan att veta något om kvalitén på vinerna kan det tyckas märkligt att det bara finns ett enda luxemburgiskt vin på systembolaget mot 139 tyska dito, och de är alla från Mosel.
Vi övernattar på en rastplats vid en flodkrök strax söder om Hettermillen. Förutom landsvägstrafiken ser vi även pråmar på floden och tåg på den tyska sidan. En vit katt spankulerade lojt på andra sidan och vi funderade på om den skulle våga sig på att simma över till vår sida, om den nu pratade luxemburgiska.
Det har varit kallt och ruggigt idag, bara 8 grader som mest. I natt väntas tempen krypa under nollan så hästtäcket har fått komma på plats.
🚐💨🌻
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar