Måndag 29 april 2019. Värmländsk obygd.

På morgonen körde vi norr utefter Lelångs västra sida. Här är glesbygd med åldrande befolkning. Inga studsmattor utanför husen utan det är mest rullatorer. Och torrdass. 



John Brynteson född 1871 från Ärtemark, där vi passerade, var bygdens son. Han utvandrade till Amerika och på kringekroksvägar hamnade han sedan i Alaska. Tillsammans med två andra svenskar gjorde han ett av världshistoriens största guldfynd 1898. De kallades ”the three lucky swedes” och grundade staden Nome. Till hundraårsminnet av fyndet restes en staty över honom däri. Med dollar på fickan återvände han till sin hembygd och gick ur tiden 1959.







Utefter den ögonbedövande vackra vägen ligger några kyrkor vackert belägna. Så varför inte stanna vid en och ta förmiddagsfikat? Sagt och gjort, här kokas det kaffe i Torreskog.







Trankils kyrka ligger lika vackert vid Lelång.



Det har nyss varit Påsk. Och häxorna har farit i strid ström till Blåkulla. Här är en som fick fel på kvasten och störtade i dikeskanten. Inte ens low-tec är alltid tillförlitligt.







Dalslands kanal sträcker sig långt in i landet från Köpmannebro. Här har vi kommit till Lennartsfors och här slussar man sig upp till Foxen som är en del av Stora Le. Man kan alltså svänga söderut och komma till Ed.







Själva svängde vi mot Arvika. Mest för att få fika på det anrika Café City. Det andades fyrti- femtiotal och friade inte till gästerna som dagens hippa ställen gör.



Elis Eriksson 1856-1936. Även kallad Elis i Tasere, en rapptungad Jössehäring som det går många historier om.



Tina har saknat ett kladdblock och vi hittade ett lämpligt i en återbruksäffär/verkstad. Mjölkpaket kan användas till mycket.



En bit utanför Arvika ligger Klässbol med sitt linneväveri. Fina tyger och fina produkter. Vi inleddes i frestelse men motstod den.







Vi hittade nattläger i ortens småbåtshamn. Inte speciellt annonserat men vi fick tips från lokalbefolkningen. Några spanare kom ned för att kolla vilka vi var. Den sociala kontrollen är god här.







En liten promenad från hamnen och så var vi framme vid festplatsen. Inte på deken som så ofta med dessa ställen. Nej här var det välordnat och redo för lets dance. Tänd de nakna glödlamporna, in med ett danzband och publik. Fram med långtradarsprit från Tyskland. Sen kan ny vänskap spira och gammal brytas. Och så några drängfulla som bara kan slåss. Sverige är fantastiskt!



Solen går ner över Glafsfjorden och Tinas invånare knoppar in. 🚙💨

Söndag 28 april 2019. Mot Dalsland.

Lördagens eftermiddags-, kvälls- och nattregn ebbade ut under morgonen idag och vi fick lust på en tur. Vi hade varit lite duktiga under gårdagens regn och fått upp praktiska krokar för spadar och krattor i källaren så nu kändes det ok att dra ut på vägarna. 

Vid halv två kom vi iväg. Det var ganska tomt i kylskåp och skafferi så första stopp var ICA Kvantum i Vänersborg för komplettering. Det skrek lite i magarna och det var lämpligt att stanna vid Brålanda kyrka för sent lunchstopp. 

Skålleruds kyrka söder om Åsensbruk sägs vara en av Sveriges vackraste kyrkor. Tyvärr var den stängd, trots att det var söndag, så vi fick inte se de berömda takmålningarna. Men utsidan fick duga. 

I Håverud fick det naturligtvis bli ett snabbt fotostopp. Inte nog med att det är en av Sveriges få akvedukter, det är det enda stället i landet där en väg, järnväg och akvedukt korsar varandra. Lugnt i dag, inga båtar som slussade. Kan eventuellt bero på att kanalen är stängd för trafik ännu. 

Norr om Håverud slingrar sig Brudfjällsvägen utmed bland annat Glycksjön och Råvarpen upp förbi Tisselskog nästan ända till Dals-Långed. Vägen slingrar sig verkligen upp och ner, fram och tillbaka. Stundtals går den parallellt med järnvägen mellan Mellerud och Bengtsfors. Järnvägen heter DVVJ (Dal Västra Värmlands Järnväg) men kallas även ”De Vackra Vyernas Järnväg”. 

Framåt kvällningen landade vi i Bengtsfors på en ställplats vid sjön Bengtsbrohöljen. Efter middagen tog vi en kvällspromenad till slussarna. Nix, inga båtar. Vi besökte även EKA miljöpark som beskriver allt från bildandet av EKA-fabriken till saneringen av den kvicksilverförgiftade marken där fabriken en gång låg. 🚙💨

Lör-måndag 20-22 april 2019. En öl vid Ölen och ramslök på Kôeln.

På påskaftons morgon var det inte läge för någon längre sovmorgon. Vi var bjudna på påsklunch hos kusin U med sambo S ända borta i krokarna av de djupa skogarna runt Degerfors, alldeles intill sjön  Ölen. 

Vi hade fått i uppdrag att inhandla snaps till sillen och hängde därför på låset vid Apoteket Röda Näsan i Motala. Det var många törstiga själar framför oss.

Alla var hungriga och vips så var både sillen och all den andra goda maten konsumerad. Dagens hattparad är imponerande, eller hur? Påskvädret var fantastiskt och vi kunde sitta ute ända till sena kvällen.

Påsktårtan som värdinnan hade lagat var görsmaskig!

Prinsessan Einar var mycket nöjd med att vara ute på landet. Hon spanade och höll vakt så att alla festdeltagarna höll sig inom ramarna. 

Efter en sen och låång frukost i det gröna var det dags för oss att krama om värdfolket och Prinsessan Einar och dra vidare. Vi åkte västerut på småvägar och hamnade så småningom i Kristinehamn. Ute i havsbandet står ett konstverk som nog får kallas stadens stolthet. 

Ur Wikipedia:

Picassoskulpturen i Kristinehamn, ett kvinnohuvud föreställande Pablo Picassos hustru Jacqueline, är en 15 meter hög skulptur vid Vålösundet vid Vänern, sju kilometer utanför Kristinehamn.

Skulpturen invigdes 1965 och är den första skulptur som gjordes av den norske konstnären Carl Nesjar efter en maquette av Pablo Picasso. Nesjar hade utvecklat betogravetekniken med ristning i naturbetong i ett samarbete med arkitekten Erling Viksjø under 1950-talet. Från 1957 samarbetade han med Pablo Picasso och gjorde väggutsmyckningar baserade på teckningar av Picasso, bland annat i Y-blokka, intill Høyblokka i regeringskvarteret i Oslo. Några år in på 1960-talet diskuterade de skulpturprojekt i betong med uppskalning av maquetter som Picasso gjort redan från 1950-talet och framåt. Nesjar hade förhört sig i sin hemkommun i Norge, men Larviks kommun var inte intresserad.^[1]

Genom en tillfällighet träffades Bengt Olson och Carl Nesjar hösten 1964 utanför Paris i Frankrike, där bägge var bosatta. Bengt Olson hade redan 1958 tidigare sett en maquette av en Picassoskulptur i kartong i serien Les dames de Mougins från en bok med ett fotoreportage från Picassos ateljé och funderat över den. Picasso hade vid denna tidpunkt inte fått en monumentalskulptur uppförd. Han var beredd av skänka bort uppföranderätten till en skulptur, vilket ledde till en diskussion mellan Picasso, Nesjar och Olsson. Den senare kontaktade de styrande i sin födelsekommun Kristinehamn, vilken reagerade positivt.^[2][3] Ett fotomontage gjordes av skulpturen vid Vålöviken på Strandudden utanför Kristinehamn. Picasso godkände projektet genom en anteckning på bilden:

”

Oui, Picasso 7.7. 1964

”

Skulpturen, som är den första betongskulpturen av Pablo Picasso i stor skala, och den hittills största i världen,^[4] består av en betongpelare, på vilken två flak i naturbetong på är fästade. Det större flaket, som visar Jaquelines ansikte i profil, är sex meter högt, fyra meter brett och väger fyra ton.^[5] Skulpturen har ristats genom sandblästring. Den invigdes midsommarafton 1965.

Vi fortsatte söderut och gjorde små stopp utmed vägen för att logga en och annan geogömma. En av dem var i Otterbäckens hamn. Lagom till kvällen landade vi på vår egna favoritställplats på Kinnekulle. Vi har ju ett ställe dit inte många andra husbilar hittar så där får vi ofta stå ganska ensamma. Råbäcks hamn och Stenbrottet är tyvärr nedlusade med husbilar nuförtiden och det passar oss fint. Eftersom vi var lite sent framme fick promenaden på Österplana hed och Munkängarna vänta till dagen efter.

Österplana hed med den ensamma kyrkan i fonden var snustorrt och vi säg inte till en enda blomma på heden. Annat var det i Munkängarna där ramslöksbladen fick konkurrens av både vitsippor, gulsippor och blå, blyga violer. 

I kanten på ett villakvarter i Hällekis gick en liten flock dovhjortar och betade i kanten. De verkar vara i det närmaste handtama, vilket säkert vållar en del bekymmer för trädgårdsägare. Ett snabbt stopp vid Falkängens hantverksby. Där var vi dessvärre så tidigt ute så att de flesta hantverkanra inte hade hunnit öppna upp än. Men Kinnekulletåget hann vi få en skymt av när det tuffade förbi.

Stenbrottet var lugnt trots ett tiotal husbilar på parad som säkert hade övernattat där allihop. Då kände vi oss ganska nöjda med vår undanskymda vrå.

Det blev även en liten avstickare till Blombergs station (för en geogömma, så klart) och där har vi knappt varit tidigare. Så det var ju på tiden.

Strax söder om Lidköping svängde vi av på småvägar, vi gillar ju inte de större vägarna, och stannade vid en plats intill ån Flian i Skoftebyn. Där finns en geogömma med en intressant historia. I slutet av 1800-talet upptäcktes en källa med märkligt vatten i brinken till Flian. Källan fick namnet Secularis. Vattnet analyserades och visade sig ha samma hälsobringande egenskaper som vatten på andra mer berömda kuranstalter. Vattnet började tappas på butelj säljas på apotek och speceriaffärer i Lidköping. 1905 bildades Aktiebolaget Secularis i Göteborg med bryggare Henrik Pripp som ordförande. Bolaget köpte Skofteby källa för att tappa naturligt mineralvatten och framställa lemonad, sockerdricka och annan läskedryck. När en stor mineralvattenstillverkare tog över aktiemajoriteten 1927 lades Secularisfabriken ner. Nu var det väl egentligen bara det gamla brunnshuset och några kvarglömda glasflaskor som påminde om storhetstiden för källan.

Vi har den här turen även bytt system för toakassetten. De blå toakuddarna som luktar väldigt starkt och inte är särskilt miljövänliga har nu bytts ut mot OxyG som ska vara snällare mot reningsverk och naturen. C kunde konstatera vid tömning att det nog tar ett litet tag innan det nya systemet fungerar fullt ut. 😬🙈 Men vi får ge det ett par gånger till innan vi kan dra några slutsatser. 

Efter stoppet i Skoftebyn blev det endast något enstaka fikastopp till innan vi sladdade in hemma på gårdsplanen. Vi har på fem dagar åkt 71 mil. Vädret har varit ljuvligt med sommartemperaturer nästan hela tiden. Det som oroar är att det inte har regnat på väldigt länge nu och det är oerhört torrt i markerna. 🚙💨