Fredag 17 januari 2025. Långt till gasolfyllning och vita gubbar på ett berg.

Denna natt liksom tidigare nätter har varit kylig. Värmepannan mullrar hemtrevligt under K:s bädd med jämna mellanrum och temperaturen hålls på en stabil och behaglig nivå. En annan nivå är inte lika stabil, den i gasflaskan. Den sjunker stadigt och måste fyllas på emellanåt. Vår lösa svenska flaska är yttersta reserv som vi hittills inte har behövt utnyttja. Det är tacksamt. Vi fyller i stället den fasta tankflaskan. Och nu var det dags igen. Närmsta mack med LPG i vår färdriktning fanns i Odemira fem mil åt sydväst. Kursen var därmed klar.

Innan vi lämnade ställplatsen utnyttjade vi deras faciliteter med att tömma och fylla vatten. Vid serviceplatsen kröp dessa små monster på betongen. Det är processionslarver. Extremt giftiga speciellt för hundar men även människor kan drabbas hårt. Larverna utvecklas i pinjeträd och faller ner till marken. Där hakar de i varandra och drar sig vidare till en lämplig plats för att gräva ner sig och så småningom bli fjäril. Vi höll dem på behörigt avstånd. Vattenpåfyllningen har väl aldrig gått så snabbt som idag. 

I affären såg vi påsar med pinjekottar bredvid värmepellets. Förhoppningsvis larvfria,

Framme i Odemira såg vi högar med skördad bark från korkek. Efter ett års torkning börjar processen för att få fram det färdiga resultatet.

Inte långt från affären stod dessa två antika väderkvarnar högt uppe på en höjd. Och naturligtvis fann vi en geocache där också.

Vi prisar vår fasta tankflaska. Utan den hade vi varit tvungna att övernatta med tillgång till el för en värmefläkt. Det går inte att byta in lösa flaskor, det finns olika system för anslutningen i många länder. Att fylla lösa flaskor är inget alternativ. Mycket få ställen gör det, i vissa länder är det till och med olagligt. Det är billigare att tanka i lösvikt. Men det är inte poängen utan det är den enkla tillgången till gas som är den stora vinsten.

När gasen var tankad hittade vi en parkering för husbilar. Den såg bra ut så vi bestämde oss redan vid middagstid att stanna kvar över natten. Odemiras backiga gator utforskades i jakten på några få geocacher. Och ett litet café fick besök. Café com leite med pastel de nata. Vi fick dagens sista. Mums.

På en kulle står denna jättestaty med sångare. Körsången här har djupa rötter och en speciell stil.

Långt där borta, strax under solen, står Plåt-Tina. Floden som slingrar sig genom staden heter Rio Mira.

Denna man jobbar på Bombeiros, dvs brandkåren upplyste en lite skadeglad och välförfriskad man oss vid caféet. Brandmannen hade skadat långfingret i tjänsten. Troligtvis är han försiktig när han vinkar den närmaste tiden.

🚐💨🌻