söndag 28 juni 2015

Söndag 28 juni 2015. Vid avgrundens rand.

Från övernattningen i Tralee tog vi idag oss norr ut för att se Cliffs of Moher. Vi skippade Limerick, orten som mest är känd för att ha gett namn åt snärtiga verser. T ex den här:

Det var en flicka från Gränna
Som sin stjärt så hårt kunde spänna
att uti detta hål
hon kunde strypa en ål
och till och med vässa en penna



Innan dess stannade vi i Listowel och tittade på en av de mer bisarra järnvägskonstuktionerna som nånsin existerat. En monsieur Lartigue fick en snilleblixt och konstruerade denna märkliga järnväg med en skena. Och irländare gick på det och byggde järnvägen 1888 till Ballybunion. Det var verkligen ingen genial utveckling men järnvägen hölls igång tills 1924 då den skadades svårt i inbördeskriget och byggdes inte upp igen. Nu finns en replika- och demonstrationsanläggning som tyvärr var stängd vid vårt besök.


Vi sparade en omväg på nio mil genom att ta färjan mellan Tarbert och Killimer. Här korsas Irlands största flod, Shannon.


På väg mot klipporna.


Vid Cliffs of Moher stupar klipporna drygt tvåhundra meter rakt ner i Atlanten. Första gången vi var här för tjugo år sedan var det inte big business som nu. Enda parkeringen då rymmer nu enbart bussar! Ett stort besökscenter har man på ett genialt sätt lyckats gömma i grässlänterna.



The Stack.


Första gången vi var här satt besökare och dinglade med benen på platån till höger i bild. Nu är allt avspärrat med stenskivor i brösthöjd. Inte så charmigt men tyvärr har klipporna skördat flera liv under åren.


Sen var det dags att hitta nånstans att bo. Vi hade tidigare tältat i Doolin så det var läge för lite nostalgi. Det blåste så ini h-e att vi sökte annan camping än den vid havet med utsikt mot klipporna. Och tur var väl det. Vi hamnade mitt i den väl utspridda byn och närmaste pub var Fitzpatrick's. Live music varje kväll så vi knallade dit.



Vi hittade ett bord i ett hörn som visade sig var första parkett till musiken. Musikanterna kom och en kvinna undrade om hon fick sitta ner vid vårt bord. Inga problem, det var gott om plats. Det visade sig att hon var mamma till flickan som spelade det mesta som går att få ljud ur. Vi fick en trevlig pratstund och lite inblickar om livet i det irländska samhället.


Den stolta modern till höger med väninnor.


Modern ville visa irländsk folkdans för de svenska gästerna. Hon övertalade, kanske inte så svårt, ett gäng på puben. Bord och stolar undan och så kom dom igång med nåt som verkade vara grunden till squaredance och riverdance. Vi kände oss mycket hedrade.















1 kommentar:

  1. Det ser ut som dere har en flott tur og fin reise tross regnet. Kos dere videre.

    SvaraRadera