Tisdag 30 juni 2015. Äntligen sol!

Vår förhoppning om en morgon med uppehållsväder kom snart på skam. Hela förmiddagen var det allt mellan fint drissel och regelrätt regn. Upptäckarglädjen blir inte så stor då när det är varmt och torrt i bilen. Vi åkte t ex mycket vackra Skye Road Loop utanför Clifden och det var bara dimma hela vägen, hur kul är det?

Den första lyckade nonstopflygningen över Atlanten genomfördes 14-15 juni 1919 av John Alcock och Arthur Whitten Brown, som flög från Newfoundland till denna plats söder om Clifden. Platsen hedrades med ett monument, som skall likna ett flygplans stjärtfena, på 40 årsdagen 1959.

Här passade vi också på att hitta en geogömma. Vi lämnade två "travelbugs" som skall flyttas runt i världen av andra geocachare. Dom är numrerade och man kan följa deras resa på en karta på nätet.

Kylemore Abbey är ett Benectinekloster som grundades 1920 av belgiska nunnor som måst fly under första världskriget. Huset byggdes först som burgen privatbostad men måste säljas pga spelskulder. Huset med parker och trädgårdar är nu ett stort besöksmål. Vi har besökt klostret tidigare, så denna gång tittade vi bara "på håll". 

Via kust- och inlandsvägar kom vi till Connemara National Park Visitor Centre i Letterfrack. Där stannade vi till för att få oss en kopp te och scones med sylt. Satt gott i regnet. 

Bosh Bar i Castlebar serverade en ofantlig portion mat. Flera stora torskfiléer och rotfrukter samt bönor. Vi tumlade ut därifrån.

Av nostalgiskäl tog vi kväll i Ballyshannon. Här tältade vi på förra resan. Då låg vi vid fotbollsplanen intill och blev tillsagda att hålla oss utanför linjerna, det skulle bli match. Vi trodde dom skojade men döm om vår förvåning när spelet satte igång. Vårt tält stod mellan mål och hörnflagga och det var ett under att det stod kvar när domaren blåste av i fulltid.

Nya arenan med konstgräs invigdes tydligen av borgmästaren 2008. Gaeliska som är rena grekiskan för oss är nog svår även för de infödda. Eller.....?

Måndag 29 juni 2015. The Burren.

Från Doolin reste vi norrut genom The Burren. Detta säregna landskap består av kalksten av varierande sammansättning. De mjukaste delarna har genom nederbörden eroderats bort. Det finns många grottor i området och mycket säkert finns det enorma hålrum som ännu inte upptäckts.

Burren är nästan som ett månlandskap. Det ser ut som om man försökt plöja i kalkstenen. Och allt emellanåt finns det vegetation där man minst anar.

Poulnabrone Dolmen är en begravningsplats som är ca 5000 år gammal. Man har hittat lämningar från över trettio människor. Månglaren ovan är av yngre datum. Men eftersom han är från en fjärran forntid så använder han sin högra hand till att gnugga skäggstubb med en kalkstensbit.

Vid Dunguaire Castle gjorde vi ett stopp. Det visade sig vara lite av en turistfälla så vi avstod från att klättra upp i tornet.

Det började regna igen så vi hittade en camping vid havet söder om Clifden. K är ganska säker på att vi tältade på den här campingen förra gången vi besökte landet. C är inte lika övertygad.

Söndag 28 juni 2015. Vid avgrundens rand.

Från övernattningen i Tralee tog vi idag oss norr ut för att se Cliffs of Moher. Vi skippade Limerick, orten som mest är känd för att ha gett namn åt snärtiga verser. T ex den här:

Det var en flicka från Gränna
Som sin stjärt så hårt kunde spänna
att uti detta hål
hon kunde strypa en ål
och till och med vässa en penna

Innan dess stannade vi i Listowel och tittade på en av de mer bisarra järnvägskonstuktionerna som nånsin existerat. En monsieur Lartigue fick en snilleblixt och konstruerade denna märkliga järnväg med en skena. Och irländare gick på det och byggde järnvägen 1888 till Ballybunion. Det var verkligen ingen genial utveckling men järnvägen hölls igång tills 1924 då den skadades svårt i inbördeskriget och byggdes inte upp igen. Nu finns en replika- och demonstrationsanläggning som tyvärr var stängd vid vårt besök.

Vi sparade en omväg på nio mil genom att ta färjan mellan Tarbert och Killimer. Här korsas Irlands största flod, Shannon.

På väg mot klipporna.

Vid Cliffs of Moher stupar klipporna drygt tvåhundra meter rakt ner i Atlanten. Första gången vi var här för tjugo år sedan var det inte big business som nu. Enda parkeringen då rymmer nu enbart bussar! Ett stort besökscenter har man på ett genialt sätt lyckats gömma i grässlänterna.

The Stack.

Första gången vi var här satt besökare och dinglade med benen på platån till höger i bild. Nu är allt avspärrat med stenskivor i brösthöjd. Inte så charmigt men tyvärr har klipporna skördat flera liv under åren.

Sen var det dags att hitta nånstans att bo. Vi hade tidigare tältat i Doolin så det var läge för lite nostalgi. Det blåste så ini h-e att vi sökte annan camping än den vid havet med utsikt mot klipporna. Och tur var väl det. Vi hamnade mitt i den väl utspridda byn och närmaste pub var Fitzpatrick's. Live music varje kväll så vi knallade dit.

Vi hittade ett bord i ett hörn som visade sig var första parkett till musiken. Musikanterna kom och en kvinna undrade om hon fick sitta ner vid vårt bord. Inga problem, det var gott om plats. Det visade sig att hon var mamma till flickan som spelade det mesta som går att få ljud ur. Vi fick en trevlig pratstund och lite inblickar om livet i det irländska samhället.

Den stolta modern till höger med väninnor.

Modern ville visa irländsk folkdans för de svenska gästerna. Hon övertalade, kanske inte så svårt, ett gäng på puben. Bord och stolar undan och så kom dom igång med nåt som verkade vara grunden till squaredance och riverdance. Vi kände oss mycket hedrade.

Lördag 27 juni 2015. Dinglehalvön.

Efter att ha gjort Ring of Kerry hamnade vi lite ofrivilligt på samma camping som natten innan. Men eftersom den var helt okej var det inget bekymmer. Dessutom lyste solen på kvällen så vi mådde riktigt gott. 

Målet för denna dagen var ett varv ytterst på Dinglehalvön så tidig start krävdes. Vi provianterade bl a middagsmaten på Tesco i Killarney innan vi satte av mot nordväst.

På vägen ut mötte vi massor av cyklister. Mest gubbar i varierande åldrar men även en och annan tjej. Vi beundrade deras mod. Det finns ju inte ens skuggan av en vägren i Irland. Cyklister lever farligt. 

Många vägar kantade av buskar fullproppade med röda blommor. När man kommer närmare visar det sig att det är fuchsia. Fantastiskt vackert. 

Gatuvyer från Dingle.

Dingle är en betydande fiskhamn.

Dingles wiskeydestilleri hade visning men inte för oss, en chartergrupp hann före.

Snacka om stenhus. Kolla även staketet, trämönstrad betong. Där ligger vi svenskar i lä, som envisas med att måla trästaket eller köpa dyrt impregnerat trä. 

En liiiiten strand. Här längst ut mot Atlanten blåste det ordentligt och emellanåt piskade regnet vågrätt emot oss.

Sjön gick hög och inte på någon av stränderna var bad tillåtet. Vattnen har starka strömmar här och det kan bli ödestigert för en badare. Idag var det få som frestades. Vi såg bara en baderska, men hon hade våtdräkt... 

På hemväg tittade vi in på Dingles bryggeri och såg tillverkning och historia. Inträdet inkluderade en pint av deras färsköl och med den i handen gick vi runt i bryggeriet. Ett trevligt drag. Sorten heter Creans Explorer efter ortens son Tom Crean som var med på sydpolexpedition med Shackelton. Det höll på att gå åt h-e, Amundsen hann före till polen och den engelska expeditionen led mycket av sjunket skepp och undsättning som inte var självklar. Men ölen var god.

Tom Crean gifte sig sen och startade en pub öster om Dingle. Han som utstått så många faror och lurat döden under sitt sailor- och expeditionsliv dog i sviterna av blindtarmsinflammation. Ödets ironi. 

Det blev nattläger i Tralee. Tesco hade levererat ingredienserna till fisksoppan och bubblet åkt med ända från Frankrike. Det blev en bra kombination. I morgon fortsätter vi norrut mot kanske Limerick, får väl se hur långt vi kommer. Planerna är alltid flexibla.