Lör-söndag 16-17 september 2017. Kyrkor, kloster och kulinarisk kokkonst i Västergötland.

Det är september och hösten är på ingång. Men än är det för tidigt att sätta in Plåt-Tina för vintern.

Vädergudarna hade spått hyfsat väder i alla fall på lördagen så då bestämde vi att dra på tur. 

Även om sommaren är lite på upphällningen finns det vackra ting i naturen.

Nypon till exempel.

Sommarens sista blåklocka?

En modig och badtokig kossa som tar det sista utebadet.

Skinande blank "amerikanare" som har fått komma ut i friska luften. 

Hornborgasjön i bakgrunden.

Ett delmål för dagen var Varnhem och klosterkyrkan. Kyrkan är i romersk gotisk stil, byggd i kalksten och invigd på 1150-talet. Här är bland annat Birger Jarl och många andra medeltida stormän och kvinnor begravda. 

Vem kan låta bli att imponeras av att man lyckades bygga ett sådant mästerverk på den tiden.

Kyrkan från en annan vinkel. Ståtlig ligger den där i solskenet.

Intill kyrkan ligger ruinen efter munkklostret. 

När vi kom till Varnhem överraskades vi av att det var fullt med bilar parkerade överallt i byn. Var det nåt jippo på gång eller varför så mycket människor i Varnhem en vanlig lördag i augusti?

Jo, det är ju utgrävningarna vid det som kallas Kata gård som drar så mycket folk. 

Vid utgrävningar på höjden bakom klosterruinen i Varnhem har arkeologerna gjort sensationella fynd som berättar om platsen från tiden innan munkarna kom dit på 1100-talet. Här finns ruinen av en av Sveriges äldsta kyrkor, en privat gårdskyrka från vikingatiden. Kyrkans krypta är kanske Sveriges äldsta bevarade rum! Här finns också en kristen gravplats som började användas redan på 900-talet – sensationellt tidiga dateringar! Runt omkring ligger de äldre gravhögarna från järnåldern som visar att gårdens historia går långt tillbaka i forntiden. Här öppnades i maj 2017 en helt ny spännande informationsbyggnad där modern arkitektur möter 1000-åriga murar. Platsen kallas Kata Gård efter den kvinna som härskade på storgården under vikingatidens slutskede. (Från Västergötlands museums hemsida)

För att skydda kyrkan från väder och vind har man byggt en skyddande överbyggnad.

Vi kom så lämpligt till en guidad visning som genomfördes av en arkeolog från västergötlands museum. Sedan platsen invigdes i maj och öppnades för allmänheten har 60 000 personer besökt kyrkan. Inte konstigt att det var fullt på parkeringen...

Guiden Maria Vretemark, arkeolog och "känd från tv" (finns ett program om utgrävningarna på SVT play)

Den mäktiga Katas grav.

Nytt möter gammalt. Bara 1000 år som skiljer mellan kalkstenen och limträbalkarna...

Utanför kyrkan har arkeologerna grävt fram hundratals skelett, många av dem barn. Spädbarnsdödligheten var mycket hög på den här tiden. Man beräknat att det finns mellan tre- och fyra tusen människor begravda här.

Vi lämnade Kata gård och åkte en liten bit för att fika vid Eggby kyrka. Muren runt kyrkan blommade.

Fram på eftermiddagen rullade vi upp mot Kinnekulle och Forshems kyrka, som låg där och lyste i kvällssolen. 

Trygg nattparkering, vi är ju inte ensamma i alla fall. 

Här ska vi bo i natt. Bord är bokat till kvällens middag inne på gästgivaregården. 

Portarna har slagits upp. Kliv på! 

Det ser lovande ut. 

Fönsterbord ut mot trädgården. 

På 1980-talet hade K liknande virkade löpare i fönstren. 35 år sedan, känns som en hel evighet sedan. 

Kvällens meny ser lovande ut. Mycket lokalt och ekologiskt. We like!

K ser fram emot att alla glasen ska fyllas under kvällen. 

Konässören sniffar på första glaset. 

Pinot Noir tror jag minsann...

Inte bara vin i glasen. Lokalt öl likaväl. 

Ostsoppa på Västerbottenost. Men, den osten kommer ju från Burträsk!? Nja, det påstås att den ostmakerskan som uppfann receptet bodde på Kinnekulle innan hon flyttade norrut. 

Vacker uppläggning. 

När allt var uppätet fyra timmar senare och vi satt dästa och bara pustade var det endast ett ensamt höstlöv kvar på tallriken. 

Morgonennefter var det lugna gatan framför gästgiveriet. 

Efter frukost hann vi med en geocachetur ute vid Österplana och Örnekulla innan regnet kom. 

Suräpplet var lika surt som förväntat. 

Öde gård ute på heden. 

Sönderriven men nöjd efter fynd i enen. 

Höstlugn på Kinnekulle. 

"Ta den där selfien nu, det börjar falla riktigt stora droppar från himlen."

Vi åkte så sakteliga hemåt. 

Stannade till i C:s tidiga hemtrakter och tittade till några släktingar vid Ås kyrka. 

Fre-söndag 1-3 september 2017. Geocaching på cykel i Larkollen, Norge.

I helgen var det åter dags att förenas några dagar med våra goda vänner A och SE. Planeringen var att försöka ta våra cyklar och hitta några geocacher, som är ett av våra gemensamma intressen.

Vi sammanstrålade på Larkollens camping och fick två riktigt bra platser och slog upp vårt norsk-svenska läger.

På lördag förmiddag var det så dags.
Cyklar lastades ner och vi gjorde oss redo för avfärd. C kollar så att att gömmorna finns nedlastade i GPS-en.

A och SE poserar för fotografen. Viss är de snygga i sina fina geocachtröjor!?

Hela Team SALT.

Tanken var som sagt att cykla en trail runt i Rådeskogen. Det skulle visa sig att cykling inte riktigt var lämpligt alla gånger. Med våra nabor är ju vana vandrare så det är väl så det ska vara på tur i Norge... Vi funderade flera gånger på hur det såg ut när vi kom fyra stycken i skogen bärande på varsin cykel iklädda cykelhjälmar...hjälp! 

A, även kallad terriern (med kärlek) har precis hittat en gömma.

    

C kollar så att A loggar som Team SALT.

Och SE ser efter vart nästa gömma ligger.

K håller sig gärna bakom kameran.

Vi fick klättra högre och högre upp på fjellet. Till sist fick vi den här fantastiska utsikten.

No comments! ;)

Team SA.T. L fotar.

A och C på väg tillbaka genom djungeln efter att ha loggat ännu en gömma.

Stolta, men farliga.

Det var nog ett tag sedan de här skyltarna sattes upp?

Stilstudie. 

Nedanför campingen finns en vidunderligt fin och vidsträckt badstrand. Nu var det lugnt och ingen trängsel.

Stolta furor.

Det börjar bli dags att skiljas åt för den här gången. Men vi ses snart igen, våra fina vänner.