Lördag 10 november 2018. Dags för Plåt-Tinas vintervila.

Plåt-Tinasäsongen har varit helt fantastisk. Sommaren 2018 kommer att gå till historien som en av de varmaste i modern historia och det har även vi känt av och haft mest nytta av, även och vi suckat och svettats över värmen då och då.

Vi gick ut ganska hårt i början av april med några intensiva helgturer. Vid premiärturen till Kinnekulle låg det fortfarande is på Vänern. Sedan följde sommarsemestrarna i både Europa och här hemma i vårt fina hemland. För det mesta är vi ute själva, men då och då under säsongen har vi sammanstrålat med bästa vännerna A och SE för gemensamma äventyr. Den vänskapen och de stunderna tillsammans är vi mycket glada och tacksamma för. Ni är bara bäst!

Plåt-Tina har inte gjort oss besvikna utan tuffar på utan att knorra. Larmet som vi installerade i våras innebär att vi känner oss lite tryggare. Kanske är känslan av säkerhet endast en illusion, men den fyller i alla fall sin funktion.

Om vi summerar säsongen så har Plåt-Tina rullat mer än 1200 mil i år och vi har övernattat 65 gånger. Nu återstår att börja längta till nästa vår när det är dags för en ny säsong, nummer tio i ordningen. 

Idag, denna mulna men ljumma novemberdag var det ändå dags att köra de få kilometrarna till vinteridet utanför stan.

 


In i den stora maskinhallen som numera är så bekant. 

Det hänger på centimetrarna, det ska få plats fler husbilar och husvagnar. P-R övervakar så det inte blir några oförutsedda bucklor. 

Allt ses över en sista gång och torrbollarna placeras ut. Låsa en sista gång för i år. Nu återstår bara en alldeles för lång vinter innan vi återkommer nån gång i slutet av mars 2019 för att hämta ut Plåt-Tina till en ny säsong. 🚙💨

Lör-söndag 20-21 oktober 2018. Säsongsavslutning med Plåt -Tina.

Det är höst. Hög och klar luft denna dag i slutet av oktober. Vi bestämmer oss för att ta en sista avslutande tur med Plåt-Tina innan det är dags för vinteravställning.



I Nossebro blev det ett kort stopp vid Elins bageri för att handla lite fikabröd.

Elin har ambitioner, vi har sällan sett så många sorter småkakor.
Vi nöjde oss med bulle och en kaka.



Nappträd i Grästorp.



I utkanterna av Grästorp liger Forshall vid kanten av Nossan.



Vackra höstfärger, bären kan eventuellt hänga på en kaprifol.



Blad av olika slag som simmar i lugnt vattnet.





Så småningom landade vi på Kinnekulle. Vi parkerade vid Lasse i Bergets grotta. Här bodde Lasse och hans fru Inga från början av 1880-talet till 1910. De livnärde sig på att tillverka saker som de sedan sålde. Samt att Lasse var en flitig tjuvjägare till baronernas förtret. Det känns helt otroligt att de kunde bo här så länge under så knappa förhållanden.



Vi tog på oss lite bättre skor och promenerade utmed berget ett par, tre timmar i det fina höstvädret.



Bekanta silhuetter.



När solen började gå ner var det hög tid att bestämma nattplats för Plåt-Tina. Valet föll på Råbäcks hamn. Trots att vi var i slutet av oktober var vi inte ensamma, vi hade sällskap av två husbilar till. Solen gick som vanligt ner över Kinneviken men denna kväll var det en mäktig molnbank som skymde solen innan den doppade i vattnet.



På söndag morgon hade vädret slagit om. Det var rått och kallt och luften var full med skadd. Samtidigt är det rofyllt och vackert på sitt sätt.



Nedanför turisthotellet i Råbäck stod två skörkar och vände rumporna mot den kyliga vinden.









Så här i sena oktober finns det inte ett ramslöksblad att beskåda, allt är nervissnat och plantorna väntar på en ny vår när de får sticka upp ur jorden igen. Nu är marken täckt av vissna löv från träden.



Trots den kyliga och regniga vädret stannade vi till då och då för att leta upp och logga en och annan geogömma. Här var det lätt att tro att vi hamnat på avvägar.



Ännu en gömma att signera.



LBTW loggar gömma nummer 7000. Hurra!
Bättre säsongsavslutning kan man väl inte tänka sig?! 😉
Sen bar det hemåt där avrustning och tvättning ut- och invändigt väntar innan det är dags för avställning över vintern. 🚙💨

Lördag 13 oktober 2018. Venedig och tillbaka där vi började.

Ingen resa saknar slut. Vi återvände till Venedig alldeles i soluppgången. Vädret var nu mycket bättre än för en vecka sedan.



Morgonrusningen har inte satt in än.

Vi närmar oss Chiesa di San Giorgio Maggiore.



Rio del Ponte Lungo på ön Giudecca.



Det var inte bara att stövla av när båten kommit till kaj. Passagerarna indelades i grupper och fick debarkera i ordning. Vi tillhörde de första att komma av eftersom vi hade transfer till flygplatsen. Här väntas det tålmodigt i Lounge Pigalle.



Nu har vi trampat MSC Poesias däck för sista gången.
Resan har varit givande med de intressanta strandhuggen.

Båten däremot får inte godkänt. Vi har kryssat ett par gånger tidigare, då med amerikanska rederier. Där har allt flutit på med stor effektivitet. Kanske är det en kulturskillnad hos den italienska ledningen som gör att det inte kändes välkomnande på den här resan. Märkliga rutiner som inte hade någon betydelse. Ibland eländigt organiserat när många passagerare skulle styras åt rätt håll. Allt för många verkade vara ganska ointresserade av sitt jobb. Och dom där små detaljerna som skaver verkade man strunta i. Och så lite bondfångeri på slutet. 

Nej, MSC Cruises, vi kommer inte tillbaka och råder eventuella resenärer av bloggen att fundera en extra gång vid val av kryssningsbolag. Kanske hade vi otur, kanske hade rederiet det. Men lägger man som vi en stor del av vår resebudget på ett bräde måste man få bättre utdelning.

Vi säger hej då och på återseende till 🇮🇹🇬🇷🇦🇱🇭🇷  🚢💨

Fredag 12 oktober 2018. Sista stoppen på resan - Dubrovnik i Kroatien.

Dagarna går fort och plötsligt är det dags för sista stoppet på resan. Dubrovnik i Kroatien. Båten lade till ca 4 kilometer utanför centrum.

Kroatiens flagga.



Rederiet erbjöd bussar in till centrum. Vi funderade ett tag på att promenera in men valde ändå att åka buss. Och det var tur det. Det var långt och slingrande med mycket trafik.



Vi släpptes av utanför muren in till den gamla stadskärnan. Sedan 1979 är den historiska delen av staden uppförd på UNESCO:s världsarvslista.



Husen ligger tätt med många trappor upp och ner. Och så alla de trånga gränderna som finns överallt.



Överallt längs gatorna hänger samma sorts lampor.



Ett av alla små torg inne i Dubrovnik.



Fullt med turister på gatorna. Det skulle vara kul att återvända på egen hand någon gång när staden inte är invaderad av kryssningsresenärer.



Byggnad med fina detaljer. Det här är ett museum, vi gick inte in den här gången.





Överallt ligger husen tätt, tätt.



Den gamla historiska stadsdelen ligger innanför en ringmur som är helt intakt. På sina ställen är den 6 meter tjock. För den hugade är det möjligt att klättra upp och gå runt hela staden. Det gjorde vi så klart, man kan inte besöka Dubrovnik utan ett besök på muren! Eftersom det är stadens huvudattraktion kostar det en slant, 150 kuna per person.



Upp på muren. Nu har vi två kilometer mur framför oss innan vi är tillbaka vid utgångspunkten.



Utsikten uppifrån muren var förstås magnifik.



Utsikt mot fort Lovrijenac.





En servering med det allra bästa läget. På lagom avstånd fanns vattenhål för törstiga och svettiga vandrare. Vi hoppade över, men klev också av muren efter ungefär halva sträckan, det tyckte vi räckte bra.



Ett fint segelfartyg fick vi se när det for förbi i god fart.



Efter några timmar i trånga varma gränder satt det fint med varsin lokal öl. Här ville man ogärna ha eurosedlar. Det var antingen kontanter i den lokala valutan, kuna, eller kreditkort som gällde.



Kallt och gott!



Det lokala livet pågår alldeles intill oss.



Vi lämnar Dubrovnik, men säger på återseende. Staden gav mersmak.



Två fyrar, det är nog den minsta som är i gång.



Balkongselfie.



Sista solnedgången på den här resan. 

De sista drinkarna slinker lätt ner i strupen. Precis som de andra under veckan. Dryckespaket ingick vid bokningen och vi gjorde vårt bästa för att de skulle gå back på oss. 🥂🍸🚢💨🇭🇷