Söndag 22 mars 2026. Dags för ABC-öarna: vi börjar med A som i Aruba.

Gårdagen var en dag till sjöss. För oss nordbor som inte är vana vid värmen, var det ganska skönt att kunna växla mellan tid på däck och tid inomhus i tempererad och sval miljö. Konstigt hur tiden bara flyger iväg. Vi läser, lyssnar på föredrag, musik eller annan underhållning. Spelar vändåtta på liv och död. Äter och dricker gott. Det enorma utbudet av båda är en utmaning. 

One Happy Island på alla bilar, det säger en del.

När vi vaknade i morse låg båten vid kaj. Dags att gå iland på ön Aruba och huvudstaden Oranjestad. Aruba är ett av fyra autonoma länder tillhörande Konungariket Nederländerna och är en ö i små Antillerna i Västindien. De tre andra öarna är Bonaire och Curaçao som vi ska till och Sint Maarten. Officiella språk på Aruba är nederländska och papiamento. Landet har cirka 100 000 invånare och huvudnäringen är numera turismen. På nedersta bilden syns spårvagnsspår. Man har anlagt en linje mellan kryssningshamnen och köpområdet i centrum. Så på söndag var de flesta affärer stängda och ingen spårvagn rullade. Man kan inte alltid ha tur.

Värmen har vi nu accepterat men inte vant oss vid. Om det var över 30 grader och fuktigt redan på morgonen i Cartagena var det nu ”bara” 27 grader på förmiddagen på Aruba. Eftersom Små Antillerna ligger under passadvidarna är luften här torrare, och behagligare. Men fortfarande lite för varmt för vår smak. 

På Aruba är det ont om geocacher, i alla fall inom rimligt avstånd för oss den här dagen. För att vi inte skulle åka lottlösa från ön hade vi ordnat ett geocachingevent även här. Vi hastade ut från båten för att komma i tid. Det visade sig vara meningslöst, vi var de enda deltagarna! Precis som i Colón 😳 Solen började dala, det går fort här nere, och vi passade på att ta en promenad till gästhamnen där de stora fina båtarna båtarna låg och visade upp sig.

Tack och lov för våra fåntratthattar! De köptes inför resan till Sydafrika för några år sedan och nu kom de till användning igen. Kepsarna blev för varma och ger ingen skugga för öron och näsa, de får vila i hytten.

🚢💨🌻

Fredag 20 mars 2026. Panamakanalen och Colón i Panama.

Resans absoluta höjdpunkt för oss är att få komma till Panamakanalen och passera några slussar. Ett par dagar innan hade historikern Mary Amanda en föreläsning om historien bakom tillkomsten av kanalen och slussarna.

Ända sedan mitten av 1500-talet har det funnits tankar om en sjöförbindelse mellan Atlanten och Stilla Havet. Det första allvarliga försöket startade 1880 under fransk ledning. Suezkanalen hade något tidigare färdigställts under ledning av Ferdinand de Lesseps. Man kallade nu in denne kanalbyggarsuperkändis för ett nytt storverk. Efter 13 år gav man upp då pengarna var slut och inte minst på grund av de stora dödstalen. Det beräknas att cirka 22 000 arbetare dog, främst i gula febern. Amerika som skulle ha störst nytta av en kanal klev in 1904 för att slutföra projektet. Detta sedan man hotat Colombia så att Panama kunde bli självständiga och USA kunde ta kontroll över kanalzonen. Känns tillvägagångssättet bekant? Hota och utnyttja sin starka ställning. 

Den tidiga planen för kanalen var i havsnivå medan den nya var med slussar upp till en konstgjord sjö. Man gjorde först stora ansträngningar för att utrota malaria och gula febern samt förbättra järnvägen som löpte utefter rutten. Ansträngningarna lyckades och 1914 öppnades kanalen för trafik. Kanalen består från öster av en slusstrappa som leder upp till den konstgjorda Gatunsjön, en grävd kanal och sedan slussar ner till Stilla Havet. Hela leden är 77 km och det tar ca nio timmar för ett fraktfartyg att passera hela kanalen. 

Inför bygget träffade USA och Panama ett avtal som innebar att USA skulle ha full kontroll över kanalen och en åtta km bred remsa på ömse sidor om den. 1977 kom man överens om att överlåta kanalen till Panama vilket skedde 1999. Det tycker den nu onämnbare amerikanske presidenten var ”a very bad deal” och hotar med att återta den. Ränderna går aldrig ur the Star-Spangled Banners företrädare. 

När Panamakanalen byggdes dimensionerades den så att alla världens fartyg kunde passera. Allteftersom fartygen växte blev det till slut en panamaxstorlek som satte stopp för större fartyg på traden. För att möjliggöra ökat tonnage startade bygget på en ny slussled som invigdes 2016. Vårt kryssningsfartyg Celebrity Ascent är för stor för de gamla slussarna men gick ledigt in i de nya. Lite synd eftersom vi missade de små loken, mulorna, som drar fartygen genom de gamla slussarna. 

Under färden in från Atlanten in mot slussarna passerar vi under Puente Atlántico. Sedan delar sig infarten till de gamla respektive de nya slussarna. På håll ser vi slussningen i den gamla leden. Uppe i Gatunsjön väntade flera fartyg på att ta sig ut i Mexikanska golfen. Vi kunde inte se framåt så när som på TV:n i hytten som visade direktsändning från en frontkamera. Det var mycket folk och en del trängsel på däck under slussningen. Det regnade av och till vilket glesade ut leden i bland.

Tillbaka till Atlantsidan lade Celebrity Ascent till vid kaj i Colón. För att vara säkra på att få Panama som ett loggat geocachingland hade vi anordnat ett event nära hamnen. De nytillverkade tröjorna togs på och vi steppade ner. Som förmodat blev vi ensamma på eventet. På väg tillbaka till båten passade vi på att handla ett par T-skjortor i köpcentret som påpassligt nog fanns nära kajplatsen.

🚢💨🌻

Torsdag 19 mars 2026. Cartagena i Colombia.

Efter två dygn till havs är vi framme vid vårt första stopp på resan. Staden Cartagena de Indias i Colombia. Temperaturen steg snabbt när vi lämnade Florida och nu var det kokhett redan på morgonkvisten. 

Colombia ligger i nordvästra Sydamerika vid karibiska havet och stilla havet. I norr gränsar landet mot Panama och Venezuela, i söder mot Brasilien, Ecuador och Peru. 

Republiken erkändes självständigt från Spanien 1819. Huvudstad är Bogotá och det officiella språket är spanska. Landet har ca 50 miljoner invånare. De flesta är jordbrukare, men endast 2 % av landets yta är uppodlad. Colombia är den näst största producenten av kaffe efter Brasilien. 

Cartagena de Indias är en hamnstad med cirka en miljon invånare. Hamnen, fästningarna och

monumenten i de gamla delarna klassades av Unesco som Colombias första världsarv 1984. 

Båten lade till vid kaj ett par kilometer från centrala delarna av Cartagena. Eftersom det var glödhett redan på morgonen var det uteslutet att promenera in till gamla staden. Alternativet var taxi, någon fungerande kollektivtrafik förekommer inte. Taxameter förekommer inte här, så vi förhandlade med en taxichaufför om priset som landade på 15 USD. Ingen AC i bilen så vi var genomsvettiga efter de tjugo minuterna som behövdes innan vi släpptes av. Trafiken var fruktansvärd! Bilar överallt, trafikregler verkade inte följas över huvud taget, men på något sätt flöt det på någorlunda. 

Väl framme i den äldre delen av Cartagena promenerade vi runt. Målen var två av tre möjliga geocacher som vi spetsade in oss på. En virtuell och en earthcache.  En ”vanlig" traditionell fanns i hamnen nära båten. 

Överallt såldes det frukt, kalla drycker, souvenirer, kaffe, ”äkta” cohibacigarrer och annat som turister gärna köper med sig. Lokalbefolkningen har säkert full koll på när kryssningsbåtar anländer. Då har de bra chanser till god försäljning. 

Svetten lackade, vattnet vi hade med oss tog slut i ett nafs. Efter ett par timmar i den ovana värmen var vi klara med vårt uppdrag och hade sett det mesta av gamla staden. Vi högg tag i en ledig taxi. Nu kostade resan 20 USD. Bilen hade AC så det var det värt. Vi satt i baksätet och höll andan när chauffören med dödsförakt tog oss tillbaka till båten. 

Intill terminalen fanns en park med både papegojor, apor och sköldpaddor. Kaffe och safirer är stora exportvaror i Colombia, såldes överallt. 

Dags för oss att krypa in i den tempererade miljön på båten och åka vidare. Vår grekiske kapten vill åka tidigt för att komma i bra läge för Panamakanalen i morgon bitti.

🚢💨🌻