Onsdag 2 januari 2019. Lisssssabooon!!!!

Vi hade ringmuren alldeles utanför vårt rumsfönster. Rum 115, som vi bodde i, hade en enorm altan ut mot trädgården och poolen. 





Innan avfärd mot Lissabon smakade frukosten bra.



Till Évora leder från norr en akvedukt som tidvis går på hög höjd över marken. Här är den alldeles innan den går in i staden.

Sen bar det av mot Lissabon. Bra väg som nästan var öde då en ny motorväg löpte parallellt. Här och var kantad av träd som såg ut som jättelika broccolis.



En snabb bensträckare under färden. Det verkade vara någon sorts semesteranläggning som var helt övergiven men ännu inte vandaliserad. Riktigt spooky place.



Här hämtade och lämnade vi bilen. För oss funkade firman bra och de körde inte med några dirty tricks.



Hyrbilen blev aningen smutsig men så rullade den också hela 140 mil i vår tjänst.



Vi tog sedan taxi till vårt hotell. Corpo Santo ligger centralt nere vid floden Tejo.







Några fringisar följer med detta ställe. Bland annat en fri glass om dagen. Vilken sort som helst med hur mycket topping man vill ha. Lite svårt att begränsa sig.



Spårvägen passerar utanför entrén. Här står vagnen still och ringer ivrigt i sin klocka. Damen i vita blusen fick erfara att inte ens i Portugal kan man parkera hur som helst.

Vi tog en liten promenad i kvarteren. Ett bageri hade dessa i skylten. Pastel de nata. En riktig läcker sak. Smördegsbotten med äggkräm och lite kanel. En portugisisk specialitet. Och den har vi njutit av så fort vi kunnat.



Vad är Roms kullar mot Lissabons branta backar? Intet. Hissen Santa Justa tar en snabbt upp om man bara orkar vänta ut de ringlande köerna.





En annan fringis var en gåtur med guide på stan. Rita tog oss ut och vi fick uppleva mycket som inte Berlitz reseguide kan matcha. Och på ett riktigt spirituellt sätt med glimten i ögat. Här fick vi ta oss igenom den näst äldsta bokhandelns bakersta gömmor.



Vidare till ett litet hak, A Ginjinha bar, som bara serverade ginja. Det är en sorts söt likör på surkörsbär, sprit, socker och andra kryddor. 

Stambordet för poeten Fernando Pessoa. En nationalskald som dog 1935, endast 47 år gammal. Hans ständige följeslagare hatten ligger på hyllan.



Vår lilla minigrupp. Ett tyskt par, raketen Rita och så vi. Gänget ställdes upp framför ett skyltskåp som tog bild och e-postade. Smart.





I skymningen gjorde den stora ”granen” sig fint. Man höll på att montera ner alla arrangemang från nyårsfirandet. Kanske small det högre här än i Faro.









Kvällens middag intogs på en liten halvt undanskymd restaurang. Fisken med vinho verde till smakade utmärkt.





En liten kort kvällspromenad innan det var dags att knoppa in.