Lördag 3 januari. (Igen). Mot nordvästspetsen.

Vi gjorde oss ingen brådska på morgonen utan åt ordentlig frukost innan utcheckning från hotellet. Lite proviantering på Modelo, det är ju lördag och på söndag är nog det mesta stängt ute i bushen.

Klara, vår GPS har en egenhet att ta oss ut på vägar som inte alltid håller den standard vi önskar. Denna gång tog hon oss uppför backar, nästan vertikala, på en liten väg. Vi var på väg till öns högsta berg Pico de Ruivio, 1818 m över havet.

Uppe på toppen var det lite kyligt. Ca tio grader. Men vi var nu ovan molnen och solen sken. På väg upp till toppstationen hamnade vi nästan rakt in i en trafikolycka. Bara knappt en minut innan vi skulle passera ett skuggparti på vägen hade en motorcykel kört i vält. Vägbanan var kall och vatten i vägsidan hade runnit ut och fryst till is. Bara ett kort stycke och mycket plötsligt. Lyckligtvis verkade det ha gått nåt så när bra men trafiken stod stilla en lång stund. Vi valde sedan en alternativ väg ned från berget.

En tämligen ny väg förde oss ned och en alldeles ny miradour (utsiktsplats) gav oss en fin vy över nunnornas dal.

Klockan tickade på och vi satte kurs mot kvällens nya lägerplats i Porto Moniz på yttersta nordvästspetsen. Vi passerade Sao Vicente och såg det hus med inbyggd fuktkänsla som vi bodde i för tretton år sedan. Det är lågsäsong och ingen större aktivitet i Porto Moniz. Ett mindre hotell men vi har havsutsikt!

Dessa rader skrivs under läppjandet av en god cerveja Coral i hotellbaren.

Till sist. Detta är ju egentligen en husbilsblogg. Och naturligtvis bör det finnas med husbilsbilder. Vi hade ingen förhoppning inför resan till Madeira att kunna infria detta. Men våra hakor föll till bröstet när vi såg denna bil i Porto Moniz. Kanske öns enda?