Fredag 14 augusti 2020. Vi ser Kiruna innan vi åker vidare mot finska gränsen.

Efter en lugn natt med lite regn i centrala Kiruna åkte vi till kyrkan för en titt. Kyrkan stod färdig och invigdes 1912. Vare sig dess placering eller färg var självklar från början. Men som det utvecklade sig blev det en verklig fullträff. Kiruna kyrka utsågs under Arkitekturåret 2001 till ”Alla tiders bästa byggnad, byggd före 1950” i Sverige. Den röstades fram av svenska folket som Sveriges mest omtyckta byggnad. Till motiveringarna hörde att den ansågs vara så vacker. Nu närmar sig riskzonen kyrkan och den kommer att flyttas troligen 2025-26.

Vi hade osedvanlig tur idag. Kyrkan var öppen för besökare endast mellan kl 10-15 och vi var där innan det. Just som vi skulle gå därifrån kom vaktmästaren och släppte in en begravningsbyrå som skulle göra i ordning för en begravning kl 11. Vi fick lov att komma in för en snabb titt. 

Altartavlan "Den Heliga Lunden" är målad av prins Eugen.



Nästa stopp var att besöka det nya stadshusets insida. Huset togs i bruk hösten 2018. Dörrhandtagen har fått flytta med från det gamla stadshuset. Resterna av det gamla stadshuset såg ni i gårdagens blogginlägg.









Hela interiören andas ljus och öppenhet. Det kändes välkomnande att komma in i den stora entréhallen. 



Det finns en stängd cafeteria och utanför fönstren är det en byggarbetsplats. Det dröjer nog ett tag innan den nya staden har vuxit färdigt.

Bara några mil ifrån Kiruna ligger Jukkasjärvi, byn som är känd för sitt ishotell. Så klart att vi måste åka dit för att ta en liten titt. 

Men först Jukkasjärvi kyrka och sameviste.



Hembygdsgården.





Ishotellet i Jukkasjärvi ser inte mycket ut för världen nu på sommaren. Visserligen finns det en djupfryst konstutställning innanför porten. Och isbaren är alltid öppen, men då krävs det en förköpt biljett. Någon sådan hade vi inte och fick lugnt stanna kvar på utsidan. 



Vägren. Eller vad kallas det?



Suptallen på vägen mellan Svappavaara och Vittangi. Här rastades det även förr och kusken tog sig en färdknäpp. Det gick så långt att hästarna stannade av sig själva till slut, de visste vad ritualen krävde.



C loggar en geogömma vid Vittangi kyrka.





Från Suupalo hembygdsområde i Vittangi.



Vi loggade en geogömma i Junosuando och när körde därifrån såg vi detta flytetyg. Minst sagt överraskande. Från Wikipedia saxar vi detta:

Sippi Belle of Junosuando är en svensk hjulångare som trafikerar Torneälven utanför Junosuando i norra Sverige. Båten var först tänkt att bli en bastu, men idén utvecklades och 1998 invigdes världens nordligaste hjulångare. Sippi Belle har godkänts av det amerikanska ångbåtssällskapet. Sippi Belle har två skovelhjul som sitter monterade på varsin sida om båten.

Ja härifrån kommer vantarna. Wikipedia igen:

Lovikkavante är en typ av stickad tumvante i ull som skapades år 1892 av Erika Aittamaa byn Lovikka. Lovikkavanten stickas av hoptvinnat förgarn som sedan tvättas och ruggas med en ullkarda. Lovikkavanten har en dubbel krage och de flesta även en mönsterbård vid handleden ofta med olikfärgade kryss och en flätad snodd med tofs. Kragningen, bården och tofsen är dekorativa men kommer ur funktioner som möjlighet att vika ner kragen för att göra vanten längre, bården kan fungera som en mudd som snörper ihop vantarna så att det inte kommer in snö i dem och tofsen för att knyta ihop vantarna och lättare hänga upp dem vid torkning.

Soptunnor är viktigt för flygresenärerna.



Ugglan som övervakar busstorget i Pajala med sin örnblick. Drygt tio meter hög från marken.







Lestadius var grundare av en mycket bokstavstrogen frikyrka.

Selfie vid polcirkeln. Nu på väg mot söder.



Finland på andra sidan Torne älv. Närmare än så kommer vi nog inte på grund av rådande coronaläget.  🚐💨

Torsdag 13 augusti 2020. Dundret i Gällivare och avslutar i Sveriges nordligaste kommun.

När vi vaknade på Skabram camping strax väster om Jokkmokk hade morgondimmorna inte lättat än. Vi hade som närmaste grannar tre kvinnor som tältade. I precis ett sådant tält vi hade innan husbilslivet började. Vi kände inte ett uns av vemod, däremot stor sympati och medlidande. Nej, vi vill nog inte återvända till tältandet under våra semestrar.

Vi tog vara på servicehusets alla möjligheter i morgonbestyren.







Vi fortsatte norrut och stannade vid Harsprångets torrlagda vattenfåra. Kraftverket togs i bruk 1951 och står idag för ca 1,5 % av landets elproduktion. Tänk om vi kunde ha besökt fallen innan dom tämjdes, vilken syn och vilket dån från vattenmassornas framfart det måste ha varit.







Nästa stopp gjordes i Porjus. Den kraftstationen är betydligt äldre och byggdes för att förse malmbanan Kiruna-Riksgränsen med ström för den elektriska driften 1915. Vi hade även tänkt besöka elkraftmuseet men det var tyvärr coronastängt.

Avstånden är långa men till slut kom vi fram till Gällivare. Först åkte vi upp på Dundret. Det är ett fjäll alldeles söder om staden. Hela berget är naturreservat men även avsatt för friluftsliv med vandrings- och skoterleder. K var här för drygt trettio år sedan och tittade på midnattssolen medan myggen kalasade på hennes kropp. På toppen av östsluttnigen slutar skidliften och C provsitter en av sofforna. Även ett gäng skygga renar gillade utsikten. Vi var nog bara femton meter ifrån dem utan att de brydde sig.



Här slutade K:s inlandsbaneresesa för drygt trettio år sedan.



Vi letade ett speciellt myggmotmedel i ett industriområde efter tips från turistbyrån. Inget napp, men vi fick se mängder av snöplogar. Man förbereder sig i norr. Här kommer inte snön som någon överraskning.



Denna vackra stenbro finns strax väster om Gällivare.



Den fina vägen mot Kiruna förbyttes plötsligt till ett dammigt vägbygge. Vi fick skumpa fram på eländigt grusunderlag.









Kiruna under förvandling. Malmkroppen sträcker sig under centrala staden och för att kunna bryta den måste bebyggelsen flytta. Alla inser behovet om staden skall överleva men samtidigt vill den som orsakar flytten inte vara med och betala alla kostnader. Men man är som siamesiska tvillingar, båda måste leva ihop och dör en så följer den andra med. Här kan vi se det gamla stadshuset och dess numera parkliknande plats. Och det nya. Det är tur att klocktornet i alla fall gick att rädda.





I det område som gränsar till det nya ingenmanslandet står en gammal malmvagn uppställd som minnesmärke över den tidigare transporttekniken. Nu är det storbäriga boggievagnar som ersatt denna trevliga från 1950. 🚐💨