Torsdag 15 augusti 2019. Hittade en glugg mellan Kaliningrad och Vitryssland.

I natt var det ganska kyligt och på morgonen hade vi kondens på framrutan och det var mycket dagg i gräset. När solen gick upp fick vi en riktigt solig och varm dag. Regnet igår har vi glömt. 

Tanken i dag var att åka en bra bit in i Polen. Vi har insett att det är ganska långt till Rügen och vi har inga planer på att lägga så mycket tid i just Polen. 

Men än så länge är vi i Litauen och har fortfarande en bit kvar till gränsen. I Rudiskes stannade vi för att titta till järnvägsstationen (och en geogömma).

Huset intill är gammalt och slitet, men det går ändå att ana snickarglädjen. 

En typisk bakgård av det bättre slaget i Litauen. I fattigare delar kan det se mycket värre ut. 

Vi stannade sedan till i lilla staden Onuskio med den här pampiga kyrkan. Kantorn övade med kyrkokören så vi kunde slinka in och få en titt på insidan också. 

Här vilar en av de som undertecknade Litauens självständighetsdeklaration 1918.



Man känner sig förflyttad ett antal årtionden när en sån här skjuts åker förbi. 

Rester efter en bunker från andra världskriget. Den ingick i molotovlinjen, en försvarslinje som byggdes upp av Sovjet sedan man delat upp Östeuropa med Tyskland 1939. Den var inte riktigt färdig när Tyskland anföll Sovjetunionen 1941 och forcerades lätt.

Vi har under dagen kört igenom flera städer och byar med jippon och finklädda människor. I både Litauen och Polen. Vi googlade på det och fick veta att det är en stor katolsk högtidsdag den 15 augusti i det katolska Europa. Påven Pius XII deklarerade 1950 dagen för ”antagandet av den välsignade jungfrun”. För vår del innebar det mest att alla matbutiker var stängda i båda länderna. 

Då var det dags att korsa gränsen till Polen. Gluggen mellan Kaliningrad i väster ochVitryssland i öster är inte lång så det gäller att sikta rätt.

Minnesmärke i Giby utanför Augustow. Under andra världskrigets slutskede lade Sovjetunionen

sin hand över Östeuropa med marionettregimer. Den opposition som fanns slogs bryskt ner. I östra Polen gjordes de sk augustowupprensningarna Sovjet i juli 1945. Runt 2000 personer greps och deporterades. Ungefär 600 återvände aldrig och tros ha dukat under i öster. 

Vi stannade för att leta upp en geocache. Det varnades för lo så vi snabbade oss lite extra. 

Krigskyrkogård från VK I.





Polen bjuder också på fin natur. 

En typiskt polsk vägkorsning. 

Så småningom kom vi fram till campingen vi hade spetsat in oss på. Den ligger i kanten på staden Mragowo. Visst ser det idylliskt ut där Plåt-Tina står parkerad?!

Det här är verkligheten! För att inte hamna i en brant backe valde vi att stå på det enda någorlunda plana stället vi hittade. Och det låg snett bakom servicehuset. Inte så charmigt kanske men en natt funkar det. 

Campingen har en restaurang som får goda vitsord. Vi föll för frestelsen. Eftersom vi var glupande hungriga blev det inga bilder tagna på varken restaurangen eller maten. 

En liten katt på spåret alldeles intill campingen får duga som ersättning. 

Vi har fått vrida tillbaka klockan en timmenär vi kom till Polen. Plötsligt är det mörkt redan klockan nio! 🚙💨

Onsdag 14 augusti 2019. Litauens huvudstad och där kom regnet!

Nu var frågan om vi skulle åka direkt till Vilnius eller stanna någonstans på vägen. Det var cirka tjugo mil till Vilnius och vägarna är ju inte helt bra på sina ställen. C rådfrågade campingvärden och fick rådet att åka "bakvägen" till Kaunus och ta motorvägen därifrån. Eller allra helst åka en helt annan fin väg, men det kände vi inte riktigt för. Vi bestämde oss för Vilnius, det skulle ta två timmar och det är inom tänjbarhetens marginaler.



På den fina vägen till Kaunus fick vi bland annat se tornen av två slott. Vi såg faktiskt fler slott, men de låg lite från vägen och då såg vi inte så mycket av dem. Vägen gick också utmed en flod och det var riktigt vacker väg att åka. Floden heter Nemunas.





När vi kom till Vilnius blev vi snabbt varse att det är en stor stad, inte bara en huvudstad. Trafiken var tät och C fick verkligen bekänna färg när litauerna körde om lite väl vårdslöst ibland.

Det vågar vi nog säga generellt om den litauiska trafiken. Den är intensiv och det går fort! Det är också många som inte drar sig för att köra om eller köra förbi andra bilar på ett helt vansinnigt sätt. Vi har dragit efter andan flera gånger de här dagarna.

Vi hade spetsat in oss på att bo på en central camping som ligger vid ett hostel. Det var en prövning att komma dit minsann med mycket enkelriktade gator som gjorde det extra klurigt. Väl framme fick vi det dystra beskedet att det var fullbokat för natten. Jaha, inget att göra, bara bryta ihop och komma igen. Vi bestämde att parkera i alla fall och promenera ner till centrala staden, det var inte många minuter dit. Vi hittade en liten lucka, C briljerade och gjorde årets fickparkering med K som kollade att de andra bilarna inte blev skrapade. Teamwork. Strålande!

Vi leddes till vår destination av GPS-Klara och Google maps på telefonen. Trots att vi kom in på avstängda gator och mot enkelriktat är det numera en barnlek att hitta. Vi minns den tiden när en föråldrad papperskarta skulle följas. Eller en lapp med nerklottrade instruktioner vi fått per telefon. Körde man vilse då var det inte lätt att hitta rätt spår igen.



Allt irrande, körande och parkerande tog sin lilla tid och magarna kurrade ganska omgående. Vi sladdade in på en italiensk restaurang och beställde varsin pizza. Med lokal öl därtill. Det var nog någon form av witbeer, men vi är inte helt säkra. Gott var det i alla fall.


De smakade verkligen himmelskt efter några dagar med enkel campingmat. 26 € för hela kalaset.

Både SMHI och YR hade förutspått lite regn under dagen. Vi gick på SMHI:s linje som hade den mest positiva prognosen. Tyvärr fick både den svenska och den norska vädertjänsten underbetyg i dag då det skulle visa sig att det regnade MYCKET under eftermiddagen.



Den delen av Vilnius där vi åt vår pizza är en konstnärskoloni som kallas för Uzupio.
Området har skämtsamt utropat sin självständighet till en egen republik 1997.



Välkommen till republiken!



Republikens konstitution fanns på (nästan) all världens språk, bland annat svenska.
Det är mycket vi kan hålla med om!



Ängeln i korsningen är en av republikens symboler. Ängeln sägs blåsa liv i stadsdelen.



Sjöjungfrun upphoppad ur åvattnet vid ingången till republiken. Det sägs att den som ger efter för hennes behag blir kvar där för alltid.

2004 var vattenståndet så högt att sjöjungfrun sveptes med i floden Vilnas vattenmassor. Hon kunde dock räddas och kom tillbaka på sin plats efter ett tag.



Rocken på väggen symboliserar historien om soldaten som stod vakt vid just det här huset under Röda arméns invasion den 3 januari 1919. Han gav sin rock åt en medsoldat som skydd mot den bitande kölden. Den snälle soldaten insjuknade själv några dagar senare och dog snart i lunginflammation.

Ett piano som spelat sin sista ragtime.



Ja, vad finns att säga?? Legenden säger i alla fall att den som lägger handen på skulpturens tutte är garanterad en bra dag. C tog det hela på fullaste allvar, haha.



Den litterära gatan i republiken. Skyltarna symboliserar kända författare.



Så småningom hittade vi fram till torget med presidentpalatset och katedralen. Här syns sidan på katedralen.



Vilnius katedral är nog lite annorlunda i sin arkitektur är vad i alla fall vi är vana vid. Den här kyrkan ser mer ut som ett palats än en kyrka, med sina pelare på framsidan.





Insidan är ganska spartansk. Det som är lite utmärkande är de fyrkantiga pelarna, de flesta kyrkor brukar ha runda.



Den litauiska fanan vajar lite ledset i regnet bredvid EU-flaggan.



Ett par våta fötter.





Det ihärdiga regnandet fick oss till slut att ge upp. Det är inte lika kul att gå runt i en stad när regnet öser ner som när solen skiner. Och bilar som kör som galningar ock skvätter ner alla som inte ser upp med var de står.





På vägen tillbaka till bilen slank vi in på ett litet mysigt kafé i republiken. Det smakade fint.



Nu var det så dags att hitta nattläger. På vägen ut från Vilnius stannade vi till vid ett stort Maxima för att stödhandla lite mat. Här står C och suktar över hyllan där man kan köpa kakor i lösvikt till kilopris. Han blev helt utan denna gången.



Fiskarna simmar lugnt, lyckligt ovetandes om att de när som helst kan bli utpekade av en hungrig och fisksugen kund.



Framme på vår camping mitt i skogen utanför Rudiskes. Ödsligt men bra faciliteter. 🚙💨

Tisdag 13 augusti 2019. Kuriska näset.

Vi var i valet och kvalet om vi skulle åka direkt till Vilnius eller om vi skulle ge oss ett par dagar och se Litauens andra största stad Klaipeda. Efter moget övervägande landade vi i att vi ändå ville åka västerut en liten sväng. Eftersom de små vägarna kan vara antingen bra eller helt usla valde vi att åka stora motorvägen ändå ut till Klaipeda.



GPS-Klara ställdes in på järnvägsstationen i Klaipeda. Inte för att stationen var särskilt sevärd utan för att det fanns en geocache där och på stationen står även ett stort fint ånglok. Det är ett godstågslok på 2200 hästkrafter byggt 1955, jämnårigt med C.

Under tiden som C gick runt och dreglade över loket passade K på att logga gömman.



Efter det kunde vi kolla in de mer moderna loken och motorvagnen som stod inne på plattformen.





Det moderna "barn och mamma" har stora likheter med det förgångna.



Vi åkte vidare in till de mer centrala delarna av staden och parkerade strax utanför gamla stan. Den är inte stor men gatorna ger en liten vink om hur det såg ut i gamla tider.







K kunde inte motstå frestelsen utan köpte en liten souvenir på torget. Försäljerskan tillverkade egna smycken av bärnsten och K köpte ett armband med en liten bärnsten på. Eller en platsbit som liknar bärnsten.





Vi letade upp en av stadens få geocacher och den satt så listigt till inne i konstverket. Draken tittar ner på fotavtrycket jämte K:s fot. Enligt legenden var det enda spåret efter en av två bröder som sökte ny boplats för sin stam. Och den boplatsen blev sedan Klaipeda.

Ett segelfartyg i hamnen. Visade sig vid närmare skärskådan vara en restaurang, så den seglar nog inte så långt numera.





Vi sprang på några små söta konstverk på gatorna.



Nästa mål var det Kuriska näset. En tio mil lång landtunga som startar i Kaliningrad oblast och slutar vid Klaipeda. Gränsen går ganska mitt på vid den lilla orten Nida. Näset är världsarvsklassat av UNESCO. Här kör vi på färjan som leder över Kuriska sjöns utlopp. Turen är bara några hundra meter kort.



Väl över på näset var det dags för fika. Vi hittade en parkering vid ett ryskt minnesmärke från senaste kriget.





Hela det Kuriska näset vetter med sin västsida mot Östersjön och är en enda lång sandstrand. På en del platser går det att komma ner till stranden för att bada. På detta ställe fanns även en badvakt. Säkert lika tuff som i Baywatch.



Vi hade spanat in att det fanns en ologgad geocache i Nida vid stranden. Spänningen var stor om den fortfarande skulle ge oss en "First to Find" om vi hittade den. Och se på den, vi var först!





Gömman var placerad på ett lite udda ställe. En övergiven semesteranläggning som bara låg några tiotal meter från den stora gångvägen ner till stranden.



Grönsaker utanför den övergivna semesteranläggningen.





Nida visade sig vara en veritabel turistfälla. Vi trodde att vi skulle få en trevlig promenad i staden men det blev inget med det. Mycket folk och bilar utan möjlighet att parkera. Vi åkte ut ur staden omedelbart.





Eftersom vi ska besöka huvudstaden Vilnius satte vi kurs österut mot en camping väster om Kaunas. Landskapet skiftade först från bara skog till öppet odlingslandskap.



Vi tog en bensträckare vid denna kyrkoruin.





Framme. Middag (bestående av svenska tortellini, litauiska tomater från campingen) och Primetime, ett online quiz som sänds varje kväll klockan nio, eller åtta svensk tid. Sen kom åskskuren. 🚙💨