Måndag 10 augusti 2020. Vildmarksvägen fortsätter till Vilhelmina.

Ännu en dag grydde och vi vaknade upp i Klimpfjäll. Vädret hade åter börjat bli bättre och under dagen räckte det med T-skjorta. Vi fortsatte Vildmarksvägen mot Vilhelmina med några avstickare.

Längs hela vägen ligger här ett pärlband av sjöar som till slut rinner ut i Malgomaj för vidare färd och bildar sedan Ångermanälven.







Vi besökte Fatmomakke, en plats som hade ett trolskt lugn över sig.

Fatmomakke (sydsamiska: Faepmie) är en ort i Vilhelmina kommun, tolv mil nordväst om centralorten. Orten växte ursprungligen upp kring Fatmomakke kyrka när samer och nybyggare bosatte sig i närheten av kyrkan. Kyrkstaden fick status som kulturreservat den 23 juni 2014. (Wikipedia)





Det finns både "riktiga" hus och permanenta kåtor.







Frälsningsarmén har en bönekåta. Den bekostades av Anna-Lisa Öst (1889-1974), mer känd som Lapp-Lisa och var hennes gåva till bygden. Kåtan invigdes midsommaren 1947.

Statskyrkan tronar högs upp på sluttningen.





Ja, vad säger man? K tvår sina händer.







Dom vackra vyerna avlöser varandra. Sveriges vackraste rastplats skall ligga strax söder om Saxnäs. Det är en subjektiv bedömning, men absolut inte helt fel. Här heter vattnet Kultsjön.





I Trappstegsforsen kastar sig Kultsjöns vatten stegvis nedåt. Detta är en av Vildmarksvägens höjdpunkter. Vi fick höra att den snörika vintern inneburit extra mycket vatten i både vattenfall, forsar och alla andra vattendrag också förstås. Det kan vi som besökare vara lite extra tacksamma för.



C har krakat ut i forsen för att få en bild.



Dagens selfie.



Ytterligare en av alla forsar.



Vi körde via branta backar upp till Stalons utsiktsplats och blev rikligt belönade. Alldeles längst ner till höger i bild finns en fors och dess brus hördes ända upp till oss.



Vi fick även se Näcken som spelade på sin fiol.



Till slut kom vi fram till Vilhelmina. Vi gick en runda i Kyrkstaden.



Ångloket E2 1127 fick celebert sällskap. 

Vi fortsatte en liten bit till utmed Inlandsvägen och hamnade i Dorotea kommun för natten. 

Vildmarksvägen är slutförd för vår del, för denna gången. Vägen har funnits på vår bucket list ett tag nu och det har inte varit någon besvikelse att göra den här turen. Antalet turister verkar ha avtagit något, vi har inte upplevt någon trängsel någonstans där vi har stannat till. Naturen och landskapet är fantastiskt vackert, vi har många gånger stannat till bara för att njuta av det vackra framför näsan. Det har inte blivit någon vandring den här gången, det kanske kan bli en annan gång, vem vet. Nu ska vi fortsätta norrut och inser att vi har många mil framför oss och många sköna upplevelser kvar.  🚐💨

Söndag 9 augusti 2020. Vildmarksvägen levererar vattenfall.

Gårdagskvällens åskoväder medförde även ett väderomslag. Från den goda sommarvärmen sjönk temperaturen till mellan nio och fjorton grader. Och lite regn dessutom. Men det hindrar än så länge inte vårt turistande norröver.

När vi körde ut från vår övernattningsplats spankulerade en tjäderhöna med fem kycklingar på vägen. Till slut makade dom sig åt sidan så vi kunde passera.





Än så länge verkar det bara vara planer.

Åkerbär, Norrbottens landskapsblomma och släkt med hallon.

På väg mot Gäddede hade vi sjöar som förde det vatten som så småningom skulle passera under Strömsundsbron.



I Bågede lämnade vi asfalten för att köra drygt tre mil på halvtaskig grusväg.





Det var värt skumpet för Hällingsåfallet var verkligen sevärt.

Vattenfallet ligger i Hällingsån och är 42 meter högt. Ån forsar vidare genom en 800 meter lång kanjon. Den djupa klyftan är troligen en sprickzon i skifferberget som vidgats under den senaste istidens avsmältning för cirka 9 000 år sedan. Mellan de branta och över 50 meter höga klippväggarna står en ständig vattendimma. Den fuktiga miljön har gett upphov till en särpräglad Moss- och lavflora. Tio hektar av området kring vattenfallet är ett Natura 2000-område. (Wikipedia)

Vi fortsatte på grusvägarna till Gäddede som ståtar med världens största snöskoter. Om än bara ett attrappbygge. Men såpass märkvärdigt att det kom med i Guinness rekordbok.

Nästa vattenfall var Brakkåfallet. Ån har här skurit sig ned genom skifferberggrunden och det bildas fantasieggande mönster. I turistbroschyrerna talar man om att bada här. Vi var inte trakterade av att doppa tårna i detta kalla smältvatten.







En bit längre norrut kikade vi på Gaustafallet. Här dånade forsen och vattendimma steg upp från den. Vi såg även rara orkidéer. Jungfru Marie nycklar.







Strax innan Stekenjokk ligger Vildmarksvägens högsta punkt. Vi byter även län och kommun.





Det varnades för ren men vi såg inga.











En hel del husbilar skulle nog övernatta i Stekenjokk.



Den här bommen är stängd mellan 15:e oktober och 6:e juni. Vägen över Stekenjokk snöröjs inte och är stängd pga stora snömängder på fjället.





Vi tog oss ner till lägre nivåer och fann en camping i Klimpfjäll. 🚐💨